Historien kring gravstenen och koltrasten.

Så kom då äntligen gravstenen på plats. Det tog tid men nu när den är på plats tycker jag att den var värd att vänta på. Så fin den blev. Det tog tid för mig att välja. Jag ville inte ha en traditionell, stor koloss, min första önskan var en natursten, lite rund och knubbig. Men det tillät  inte kyrkogårdsförvaltningen. På den plats vi hade valt var liggande stenar inte tillåtna. Dessutom var alla stenar jag tittade på hiskligt dyra. Då kom våra bästa vänner i kolonin på en lysande idé. I sin trädgård hade de ganska stora kantstenar till en av rabatterna. Stora stenar som de hittade när de grävde sina första rabatter. Stenarna hade antagligen funnits där sedan koloniområdet kom till 1936. Troligt är att det är bitar som blivit över när den nya delen av muren runt Skogskyrkogården byggdes. Den delen av muren som ligger vid  Skogsfurans väg. Den största av stenarna visade sig vara perfekt. Vi lade in den i bilen och åkte till den närmaste gravstensaffären vid Pungpinan och lämnade in den. Först ville de inte ta den, fanns risk för att den skulle spricka vid graveringen. Men, tillslut tog de den och jag bestämde vilken text som skulle graveras in. Sedan var det bara att vänta.

Varje vecka går jag till graven. När det fortfarande fanns blommor i trädgården plockade jag en vacker bukett men nu är blommorna slut. Så jag köper en röd ros till min älskade. Det gjorde jag ofta när han levde, nu fortsätter jag den traditionen.

Koltrasten, hur var det med den? Den natten när min älskade dog följde Marie-Louise, Emelie och Erika med mig hem. Vi satt i pergolan hela natten, fram till morgonen. Vi drack vin, grät och pratade. Försökte förstå det helt ofattbara. Att Ingvar var död, att vi aldrig mer skulle få träffa honom. Min älskade man, Marie-Louises älskade pappa och Emelies och Erikas älskade morfar var borta för alltid. Bara minnena var kvar. Sotis var med oss i pergolan. I äppelträdet, precis vid pergolan satt det en koltrast. Hela natten satt den där, så nära oss. Den rörde sig inte ut fläcken.

Några dagar senare kom Annette upp. Hon och Marie-Louise fixade och hjälpte mig med allt möjligt. När Annette klippte gräset, rensade vid häcken och gjorde lite annat i trädgården hoppade en koltrast runt henne, ganska nära. Det var precis som om den ville kontrollera att allt blev rätt gjort.

Jag har aldrig trott på det övernaturliga eller att en älskad människa visar sig för sina anhöriga efter döden. När min pappa hade varit död cirka en vecka vaknade jag en natt av att jag såg honom stå vid min säng. Jag sträckte ut handen för att hålla fast honom. Men det var vattenglaset jag fick tag i, pappa var borta. Till saken hör att jag hela den första veckan vägrade tro på att han var död. Nej, inte min älskade pappa, de har tagit fel, min pappa kan inte vara död. När jag har berättat om detta har många sagt att han ville visa sig för mig för att jag skulle inse vad som hade hänt. Men jag har bara slagit bort det som inbillning. Jag drömde naturligtvis om pappa, svarar jag, jag tänkte ju på honom hela tiden. Jag vägrade tro!

Ingvar trodde på att kroppen försvinner men själen lever kvar. När jag grät och saknade min pappa sa han alltid att din pappa ser dig, han är stolt över dig. Han gillar det du gör. Att vi två träffades var enligt Ingvar ödet, äsch, fick han till svar, det var bara tur. Du fick en resa till samtidigt som mig och vi träffades igen. Det var verkligen tur, men det var inte ödet.

Nåja, nu är jag inte längre så tvärsäker, koltrasten har följt oss. När jag var på Nacka sjukhus för att visa upp min stortå satt det en koltrast i trädet utanför väntrummet. Gissa om jag kommer att se till att det finns äpplen på spaljen vid pergolan den här vintern. Till min koltrast! Och på gravstenen ska jag sätta fast en koltrast så fort jag hittar en.