Maktfullkomlighet!

14 Okt

Pubafton i min älskade koloni. Fortfarande min älskade koloni men något har smugit sig in, som inte alls känns bra. Misstämning, ilska och konfrontation. Tyvärr är det styrelsen som har skapat den när dialog har ersatts med konfrontation. Reglerna ska följas till varje pris!

I tisdags lämnade jag styrelsen i koloniföreningen med omedelbar verkan. Ett steg som jag så sent som för någon månad sedan aldrig trodde att jag skulle ta. Den utlösande faktorn var en upphandling av nytt golv i föreningshuset, en upphandling som någon/några i styrelsen ansåg att jag hade hela ansvaret för och som jag inte ansågs ha skött på ett korrekt sätt. Jag blev oerhört illa behandlad på ett styrelsemöte. På ett sätt som jag aldrig har varit med om tidigare. Ingen sa något, ordföranden lyfte inte ett finger för att stoppa det hela. Där gick min gräns. men det började tidigare, på den extra trädgårdssynen som vi i styrelsen gjorde i augusti.

En mycket obehaglig trädgårdssyn där dialog och trevliga samtal med kolonisterna ersattes av konfrontation. För mig räcker det inte med att reservera mig mot tokiga, ibland horribla, beslut. Jag kände att jag kan inte längre vara en del av den här styrelsen.

Detta fick mig att fundera. Vad är det som händer med en del människor när de får makt, om så ”bara” i en koloniförenings styrelse. Som ordförande, vice ordförande eller kassör. En kassör har väldigt mycket makt. En makt, som om den inte balanseras och kontrolleras, kan bli förödande. Det har den blivit i vår förening. Tillsammans med en ordförande som använder sin makt till kontroll, paragrafrytteri och regelhysteri blir naturligtvis resultatet värsta tänkbara.

Jag har varit medlem i tre koloniföreningar, två med odlingslotter och nu med kolonistugor. När vi bodde i Skogås skaffade Ingvar och jag oss en odlingslott. Odla ville vi, torparsonen Ingvar och jag som växt upp i villa med en mamma som levde för sin trädgård. Ordföranden i Skogås var förskräcklig. maktfullkomlig och elak. Inget välkomnande, bara gnäll.

När vi flyttade till Farsta strand skaffade vi lott ner vid Forsån. Samma sak där, ordföranden var en bitter äldre man som till råga på eländet var öppet rasist. Det var många som for väldigt illa. Som tur vad avgick han frivilligt och Ingvar efterträdde honom. Vilken skillnad det blev.

Så fick vi då äntligen stuga i Skarpnäck 2008. Visst gnälldes det på styrelsen, särskilt kanske på kassören, men det var trots allt en välfungerande ordförande och styrelse. Nästa ordförande var, tycker jag ett snäpp bättre och under mitt första år i styrelsen fungerade allt relativt bra. Och det var definitivt övervägande dialog och aldrig direkt konfrontation.

Men nu har maktfullkomligheten tagit plats i styrelsen. regler ska följas, punkt. Och jag undrar, vad är det som händer med en del människor när de får makt. Och varför är det så vanligt i kolonistyrelser.

 

Annonser

Inte långt kvar nu!

22 Sep

Gudrun på trappan, lycklig och nöjd. Hela säsongen ligger framför oss. Men nu är det slut för i år, nästan. Den 8 oktober går flyttlasset hem till Farsta strand, Monika kör mig, Gudrun och alla kartonger. Några dagar tidigare kör Gunnar hem några kartonger. Kan inte säga att jag är så glad, det har gått för fort. Tycker att det var alldeles nyss som vi flyttade ut. Samtidigt är det skönt att komma hem till min fina, trivsamma lägenhet. Med alla bekvämligheter. Nära till badrummet, till duschen, varmvatten, och mina sköna fåtölj. Men jag tror inte att Gudrun ser några fördelar.

Som ni ser var det inte varmt och skönt när vi flyttade ut, Gudrun och jag. Linda och Erika sitter i pergolan och fryser, som tröst fick de varmt kaffe och mackor. Alltid lika skönt när de två flyttar ut oss, det går snabbt och effektivt. Stor bil, effektiva tjejer, bra kombo. Vattnet var faktiskt inte påsatt, det gjordes dagen efter. Men det gick bra. Utom att det som vanligt strulade innan vattnet var på, både inne och ute och varmvattenberedaren igång. Den som nu har lagt av helt.

Så här kallt var det! Tack Gittan för de varma, sköna strumporna från Indien. det är nog dags att plocka fram dem igen.

      

Början på maj, växter bor fortfarande inne, lite senare, fikonträdet har fått flytta ut, sista kortet vet jag faktiskt inte vad det är för växt. Nåja, vi glömmer den. Det blev en mycket märklig vår, kall och torr. Inte en droppe regn, sämsta tänkbara för växterna. Äppelblommorna och persikoblommorna frös, resultat, en persika och väldigt få äpplen. Blommorna på grindstolparna frös, eländes, elände.

  

Underbara tulpaner! Första pubkvällen, äntligen. nu kan sommarlivet börja. men inte är det varmt inte, som ni tydligt kan se.

Äntligen varmt, första trädgårdsröjet, 22 maj tror jag visst att det var. Så varmt, kolla Mattias, han har nästan värmeslag. Ett mycket lyckat röj med efterföljande grillfest! Tack alla älskade vänner. älskar er alla. Böljan varade den helgen, sen var det kört igen.

Så, då är det slut för nu. Fortsätter snart med min berättelse, betraktelse över den här mycket märkliga säsongen. Som, tyvärr, snart är slut.

 

Annat fokus!

20 Sep

När jag startade min blogg, när det nu var, var inriktningen politik, vardagslivet och kolonistugan/trädgården. När min älskade Ingvar dog för fyra år sedan ändrade den inriktning. Bloggen blev en ventil för min stora sorg och saknad. Nu känner jag att det är dags att gå tillbaka till det ursprungliga. En blandning av vardagslivet, här och nu, kolonin, politik och dagsaktuella händelser, och, när det svajar till, även om sorg och saknad. Men livet måste gå vidare och det är dags för mig att sluta gå runt i sorgens cirkel, dags att vara här och nu.

Katt på, inte hett, men plåttak. Den här sommaren har varit mycket märklig. Tänker skriva en hel del om den. Om min trädgård, om Gudrun och, snart, om flytten hem igen.

        

Det har varit en konstig vår, sommar och nu höst. Återkommer till det i ett blogginlägg snart. Men det har blommat och det har varit mycket trevlig samvaro i min pergola. Så jag känner mig nöjd. Snart går flyttlasset hem, kan bli ganska skönt. Naturligtvis börjar jag genast planera för säsongen 2018. Vi hörs snart igen.

 

Bara om min älskade väntar!

8 Jul

Den här sommaren har verkligen varit upp och ner. jag tror att Monika gjorde en mycket bra analys av min ”Björndröm”. Det är svårt, från den ena minuten till den andra, inte riktigt kanske, men nästan, växlar min sinnesstämning. Jag har svårt att ta mig ur sängen, vill inte börja dagen. Känner mig så ledsen, så ensam. men när jag äntligen bestämmer mig, fixar frukost, sätter mig i pergolan, så mår jag mycket bättre. Ja, då kan jag känner mig lycklig. Sedan dyker jag ner ett tag, för att efter en stund kravla mig upp. så ser dagarna ut. behövs inte mycket för att jag ska börja gråta.

Jag är inte förvånad, det är inte det, men det är så svårt. När jag såg det fantastiska programmet om Totta Näslund grät jag oavbrutet. Totta var Ingvars favoritartist och de hade ganska mycket gemensamt. Båda kom från små sågverkssamhällen i Norrland, båda drog söderut tidigt. Ingvar var bara 14 år när han kom till Stockholm. Det var ett hårt liv, även om både storebror och storasyster redan bodde här. Kalle, mitt barnbarn, tröstade mig för några år sedan, när jag grät. Mormor, sa han, jag är säker på att just nu sitter morfar och Totta på ett moln och delar på en pilsner eller två. Och morfar, han väntar på dig!

Den första, men inte sista, låt som vi dansade till, tät, tät, i Opatija 1981, var ”I never promised you a Rosegarden”. För tre år sedan, i augusti, hade jag en liten minnesstund i trädgården med släkt och vänner. Då spikade vi upp skylten i pergolan, som Isa hade målat. Rosegarden stod det på den och så heter min trädgård nu. Till minne av min älskade och vår första dans. Så lyckliga vi var i 32 år. Det är de lyckliga åren som jag försöker tänka på när saknaden och sorgen är som svårast.

Lyckan i en kolonistuga!

30 Jun

I torsdags var jag med och sålde två kolonistugor. mötte två lyckliga, nya ägare. Innan dess följde jag med två vänner och tittade en extra gång på den stugan de fått erbjudande om, efter 7 år i kön. Cina var så lycklig så att hon grät. Jag kastades tillbaka till 2008, när Ingvar och jag satt i trädgården till vår kolonistuga, som vi just hade köpt av Paula. Så lyckliga vi var! Några dagar senare skulle vi åka till Göteborg och se Bruce Springsteen och sedan vidare till Tyskland. Där satt vi, i trädgården under äppelträdet, vårat äppelträd, och ville inte åka. Jo, till Ullevi ville vi, men Tyskland ville vi hoppa över. Vi gjorde inte det, vi tog vår semester. Vilket var tur för i Tyskland köpte vi den underbara spetsgardinen som nu hänger i fönstret i den gamla delen.

Ingvar på den sunkiga verandan 2008. Den som jag föll handlöst för. Tyckte att den var så fin. Det kan jag inte förstå nu, när jag sitter vid datorn i den nu inbyggda verandan.

   

Kort taget från ytterdörren på verandan, Ingvar borstar Sotis.

Vi köpte stugan 2008, 2013 dog min älskade. För mig var det självklart att behålla stugan, kunde inte tänka mig något annat. Här var vi så lyckliga, vi byggde som sagt in verandan, vi fixade trädgården. Jag grävde och planterade, Ingvar fixade häcken, satte potatis och fixade med allt som hade med huset att göra. När han stod på hörnet och diskade kunde grannarna gå förbi och undra varför. Könsrollerna sitter ganska hårt i koloniområdet. Lite hårddraget, potatisen var Ingvars ansvar, blommorna och ogräset mitt. Vi bröt av ganska tydligt mot detta. Min lilla grävling sa Ingvar när jag grävde nya rabatter.

Säsongen tar sin början, firas med bubbel.

Vår sista kräftskiva tillsammans, 2012, jag står på dansbanan och väntar på mannen i mitt liv, han är och tar lite lotter. Vi fick 5 lyckliga år i vår stuga. Nu äger jag den själv och sakta men säkert kan jag återigen känna lycka. Jag har fått uppleva den största kärleken och nu vårdar jag vår älskade stuga. Anlägger nya rabatter, köper växter som egentligen inte får plats. Kan höra Ingvar säga: älskling, var ska du klämma ner den där rosen/blomman. Äsch, älskling, det finns alltid plats.

Natten när livet vände!

16 Maj

 Opatija, 1981

Klockan halv tre på natten, den 16 maj, vaknade jag av att Ingvar inte kunde komma ur sängen. Jag försökte hjälpa honom men det gick inte och det slutade med att han ramlade. Han var så sjuk, nästan inte kontaktbar. Vi måste åka till SÖS sa jag. Jag ringde till Sollan och hon kom jättesnabbt. Älskade Sollan, så tacksam jag är för den hjälpen. Sollan pratade med Ingvar och jag ringde ambulans. Den kom jättesnabbt! Det blev blåljus in till SÖS och när vi kom in stod läkare och sköterskor redo att ta in Ingvar på ett akutrum precis vid infarten. jag fick en kontaktsköterska som hjälpte mig till ett rum med en soffa. Hon serverade kaffe och jag fick en filt. Du behöver sova lite sa hon, jag kommer så fort jag vet något.

 Födelsedagsuppvaktning, Benicasim 1986, 20 röda rosor till min älskade.

Det blev en lång natt, först vid sextiden kom besked. Du kan träffa honom nu. Vi misstänker en stroke så det blir strokeavdelningen så fort som möjligt. Men, det var inte stroke, det var reumatismen som satt sig på flera inre organ. Vilket vi båda visste kunde hända. Det enda organ som var friska var de transplanterade lungorna. Fibrosen hade satt sig på njurar, hjärtat, matstrupen och levern. Vilket tog tid innan läkarna fattade. Lika bra som mottagandet på akuten var, lika dålig var vården på avdelningen.

     Opatija 1981.

Fem fruktansvärda och olidliga veckor följde, med ständiga kast mellan hopp och förtvivlan. En vidrig berg och dalbanan. Den 23 juni dog min älskade Ingvar i mina armar.

Men jag tänker inte sluta det här inlägget i moll. Livet blir aldrig detsamma, Jag får aldrig mer träffa mannen i mitt liv. Men jag kan känna både glädje och lycka. En enorm lycka över att jag har fått dela 32 år med denna underbara man. 32 i stort sätt lyckliga år. Jag älskar Ingvar så mycket och jag vet att han älskar mig lika mycket. Vi var ett lyckligt par. Tack min älskade för dessa 32 år av kärlek, som övervann allt.

 

 

Min vackra, glada mamma försvann och musiken tystnade.

6 Maj

Nu bor jag och Gudrun i min älskade stuga. Här mår jag som bäst. Trädgårdsarbetet ger mig ro och harmoni, närheten till min älskade Ingvar likaså. Trots att Ingvar finns i varenda vrå, varenda blomma, känns det så bra. Eller kanske just därför. Vi köpte vår älskade kolonistuga 2008, planerade och skapade vår vackra trädgård och byggde in den sunkiga verandan. Varje vår, när vattnet sattes på flyttade vi ut, jag, Ingvar och Sotis. I mitten av oktober flyttade vi hem till Nordmarksvägen. Nu bor jag här med Gudrun. Och jag känner tydligt Ingvars närvaro, han är med mig och vakar över mig.

Igår var jag hos Karin för tredje gången. Vi pratade om Ingvar, bland annat om begravningen som blev så vacker. Och om koltrasten som satt i pergolan hela natten, den natten när Ingvar precis hade lämnat mig och vi, Marie-Louise, Emelie och Erika, satt i pergolan. Vi satt där hela natten, grät, pratade om Ingvar, åt mackor och drack vin. Hela natten satt koltrasten där, i hörnet. Det är morfar som sitter där och vakar över oss sa Emelie. Ja, så var det nog!

Men mest pratade vi om Maria och mina fruktansvärda skuldkänslor. Kortet är taget 1971 och Maria ligger i min mage. Annette sitter i mitt knä men hon är på språng. Hennes morbror Per-Erik är nere på gärdet och spelar fotboll, Annette vill dit, men först ska kortet tas. En lycklig morgon som efter några månader förbyttes i djupaste sorg. Jag berättade för Karin, hela den hemska historien. Om hur förlossningen sattes igång den 4 juli, hur överläkaren sprängde hinnorna på eftermiddagen den 5 juli och tvingade ut min lilla flicka. En mycket liten flicka, det skulle visa sig att hon var fyra veckor för tidigt född. Hennes lungor var inte färdiga, det blev ilfart till KS avd 9. Hennes pappa följde med, jag blev ensam kvar med min oro och min sorg. Jag rasade, rakt ner i det svarta hålet. 6 dagar senare den 11 juli, dog Maria. Jag var inte där, beskedet kom per telefon, halv tio på kvällen. En fruktansvärd tid följde, jag kände mig väldigt ensam och tvungen att stoppa undan sorgen. Jag hade min älskade flicka, Annette 4 år, hon måste ha sin mamma, hon måste framför allt ha en trygg mamma när allt rasade.

Men jag lyckades inte helt vara Annettes trygga, glada mamma. Många år senare, på mitt första besök i Karlsby, talade Annette om för mig hur hon hade känt. Min vackra glada mamma försvann och musiken tystnade. Musiken tystnade, hur? Jo så här: vi flyttade till Servicehuset, Malmvägen, i Tureberg när Annette var tre år, 1970. Jag jobbade på postgirot, 8 dagar i månaden, Annette var hos sin dagmamma. När jag var hemma lekte vi mycket, och vi dansade. Jag satte på en Elvisskiva på hög volym och sedan rockade Annette och jag loss. Underbart, vi hade så roligt. Efter Marias död upphörde dansen och musiken tystnade.

Allt det här pratade jag och Karin om. Jag lyfte fram mina skuldkänslor som har plågat mig så länge. Att jag inte kunde stoppa igångsättningen, att jag inte var hos Maria när hon dog, att jag inte såg till att hon fick en ordentlig begravning, att jag förträngde henne. Men Inger, sa Karin, du handlade ju helt logiskt och mycket klokt. Du var 22 år gammal, hur skulle du kunnat stoppa en överläkare som har bestämt sig. Du hade din lilla dotter, Annette, hon behövde sin mamma. Inte en mamma som befann sig i det svarta hålet. Du var tvungen! Och nu handlar du lika klokt. Jag tycker att du är fantastisk. Du väjer inte från sorgen, varken sorgen efter den pappa, Maria eller Ingvar. Du pratar öppet om den, du hittar strategier för att överleva. Du väjer inte och du gömmer inte undan. Jag har nog inte gett dig så mycket idag, men du har gett mig väldigt mycket. Underbara ord för mig. Men det är inte sant att inte Karin gav mig något, hon gav mig en insikt om att jag handlade rätt, att det var det enda jag kunde göra. Att jag verkligen inte ska ha skuldkänslor. Vi pratade naturligtvis om Marie-Louise, som föddes 13 månader senare, om hur orolig jag var när jag väntade henne, hur även hon tvingades ut, två veckor för tidigt. Att hon hade outvecklade lungor, höll på att dö flera gånger, hur hon låg på sjukhus i två år. Att du orkade sa Karin. Tänk på vilken fantastisk prestation, att du trots all denna sorg och oro stod på benen och tog väl hand om båda dina döttrar.

Ingvars och min sista sommar i kolonin. Här poserar jag framför de älskade blommorna. Ja, jag mår bra av att gå hos Karin. Det allra bästa är att hon inte avbryter min berättelse. Igår var jag hos henne en hel timme. Så avslutningsvis, tack mina älskade döttrar, för att ni är så envisa, bråkiga, ibland jobbiga och alldeles underbara.