Natten när livet vände!

16 Maj

 Opatija, 1981

Klockan halv tre på natten, den 16 maj, vaknade jag av att Ingvar inte kunde komma ur sängen. Jag försökte hjälpa honom men det gick inte och det slutade med att han ramlade. Han var så sjuk, nästan inte kontaktbar. Vi måste åka till SÖS sa jag. Jag ringde till Sollan och hon kom jättesnabbt. Älskade Sollan, så tacksam jag är för den hjälpen. Sollan pratade med Ingvar och jag ringde ambulans. Den kom jättesnabbt! Det blev blåljus in till SÖS och när vi kom in stod läkare och sköterskor redo att ta in Ingvar på ett akutrum precis vid infarten. jag fick en kontaktsköterska som hjälpte mig till ett rum med en soffa. Hon serverade kaffe och jag fick en filt. Du behöver sova lite sa hon, jag kommer så fort jag vet något.

 Födelsedagsuppvaktning, Benicasim 1986, 20 röda rosor till min älskade.

Det blev en lång natt, först vid sextiden kom besked. Du kan träffa honom nu. Vi misstänker en stroke så det blir strokeavdelningen så fort som möjligt. Men, det var inte stroke, det var reumatismen som satt sig på flera inre organ. Vilket vi båda visste kunde hända. Det enda organ som var friska var de transplanterade lungorna. Fibrosen hade satt sig på njurar, hjärtat, matstrupen och levern. Vilket tog tid innan läkarna fattade. Lika bra som mottagandet på akuten var, lika dålig var vården på avdelningen.

     Opatija 1981.

Fem fruktansvärda och olidliga veckor följde, med ständiga kast mellan hopp och förtvivlan. En vidrig berg och dalbanan. Den 23 juni dog min älskade Ingvar i mina armar.

Men jag tänker inte sluta det här inlägget i moll. Livet blir aldrig detsamma, Jag får aldrig mer träffa mannen i mitt liv. Men jag kan känna både glädje och lycka. En enorm lycka över att jag har fått dela 32 år med denna underbara man. 32 i stort sätt lyckliga år. Jag älskar Ingvar så mycket och jag vet att han älskar mig lika mycket. Vi var ett lyckligt par. Tack min älskade för dessa 32 år av kärlek, som övervann allt.

 

 

Min vackra, glada mamma försvann och musiken tystnade.

6 Maj

Nu bor jag och Gudrun i min älskade stuga. Här mår jag som bäst. Trädgårdsarbetet ger mig ro och harmoni, närheten till min älskade Ingvar likaså. Trots att Ingvar finns i varenda vrå, varenda blomma, känns det så bra. Eller kanske just därför. Vi köpte vår älskade kolonistuga 2008, planerade och skapade vår vackra trädgård och byggde in den sunkiga verandan. Varje vår, när vattnet sattes på flyttade vi ut, jag, Ingvar och Sotis. I mitten av oktober flyttade vi hem till Nordmarksvägen. Nu bor jag här med Gudrun. Och jag känner tydligt Ingvars närvaro, han är med mig och vakar över mig.

Igår var jag hos Karin för tredje gången. Vi pratade om Ingvar, bland annat om begravningen som blev så vacker. Och om koltrasten som satt i pergolan hela natten, den natten när Ingvar precis hade lämnat mig och vi, Marie-Louise, Emelie och Erika, satt i pergolan. Vi satt där hela natten, grät, pratade om Ingvar, åt mackor och drack vin. Hela natten satt koltrasten där, i hörnet. Det är morfar som sitter där och vakar över oss sa Emelie. Ja, så var det nog!

Men mest pratade vi om Maria och mina fruktansvärda skuldkänslor. Kortet är taget 1971 och Maria ligger i min mage. Annette sitter i mitt knä men hon är på språng. Hennes morbror Per-Erik är nere på gärdet och spelar fotboll, Annette vill dit, men först ska kortet tas. En lycklig morgon som efter några månader förbyttes i djupaste sorg. Jag berättade för Karin, hela den hemska historien. Om hur förlossningen sattes igång den 4 juli, hur överläkaren sprängde hinnorna på eftermiddagen den 5 juli och tvingade ut min lilla flicka. En mycket liten flicka, det skulle visa sig att hon var fyra veckor för tidigt född. Hennes lungor var inte färdiga, det blev ilfart till KS avd 9. Hennes pappa följde med, jag blev ensam kvar med min oro och min sorg. Jag rasade, rakt ner i det svarta hålet. 6 dagar senare den 11 juli, dog Maria. Jag var inte där, beskedet kom per telefon, halv tio på kvällen. En fruktansvärd tid följde, jag kände mig väldigt ensam och tvungen att stoppa undan sorgen. Jag hade min älskade flicka, Annette 4 år, hon måste ha sin mamma, hon måste framför allt ha en trygg mamma när allt rasade.

Men jag lyckades inte helt vara Annettes trygga, glada mamma. Många år senare, på mitt första besök i Karlsby, talade Annette om för mig hur hon hade känt. Min vackra glada mamma försvann och musiken tystnade. Musiken tystnade, hur? Jo så här: vi flyttade till Servicehuset, Malmvägen, i Tureberg när Annette var tre år, 1970. Jag jobbade på postgirot, 8 dagar i månaden, Annette var hos sin dagmamma. När jag var hemma lekte vi mycket, och vi dansade. Jag satte på en Elvisskiva på hög volym och sedan rockade Annette och jag loss. Underbart, vi hade så roligt. Efter Marias död upphörde dansen och musiken tystnade.

Allt det här pratade jag och Karin om. Jag lyfte fram mina skuldkänslor som har plågat mig så länge. Att jag inte kunde stoppa igångsättningen, att jag inte var hos Maria när hon dog, att jag inte såg till att hon fick en ordentlig begravning, att jag förträngde henne. Men Inger, sa Karin, du handlade ju helt logiskt och mycket klokt. Du var 22 år gammal, hur skulle du kunnat stoppa en överläkare som har bestämt sig. Du hade din lilla dotter, Annette, hon behövde sin mamma. Inte en mamma som befann sig i det svarta hålet. Du var tvungen! Och nu handlar du lika klokt. Jag tycker att du är fantastisk. Du väjer inte från sorgen, varken sorgen efter den pappa, Maria eller Ingvar. Du pratar öppet om den, du hittar strategier för att överleva. Du väjer inte och du gömmer inte undan. Jag har nog inte gett dig så mycket idag, men du har gett mig väldigt mycket. Underbara ord för mig. Men det är inte sant att inte Karin gav mig något, hon gav mig en insikt om att jag handlade rätt, att det var det enda jag kunde göra. Att jag verkligen inte ska ha skuldkänslor. Vi pratade naturligtvis om Marie-Louise, som föddes 13 månader senare, om hur orolig jag var när jag väntade henne, hur även hon tvingades ut, två veckor för tidigt. Att hon hade outvecklade lungor, höll på att dö flera gånger, hur hon låg på sjukhus i två år. Att du orkade sa Karin. Tänk på vilken fantastisk prestation, att du trots all denna sorg och oro stod på benen och tog väl hand om båda dina döttrar.

Ingvars och min sista sommar i kolonin. Här poserar jag framför de älskade blommorna. Ja, jag mår bra av att gå hos Karin. Det allra bästa är att hon inte avbryter min berättelse. Igår var jag hos henne en hel timme. Så avslutningsvis, tack mina älskade döttrar, för att ni är så envisa, bråkiga, ibland jobbiga och alldeles underbara.

 

 

Sorgen är som aprilvädret!

30 Apr

Ja, så är det, sorgen är som aprilvädret, lika oförutsägbar. I fredagens tidning fanns en fantastisk text, som för mig kändes som mitt i prick. Så här inledde Sofia Edgren: ” Den nyss klarblåa himlen öppnar sig och plötsligt sveper ett snöregn in över Fridhemsplan. Vi som väntar på bussen tar skydd under kuren och det är när vi trängs där som hugget kommer tillbaka. Som en akut kramp i hjärtat – eller en stormig våg som sköljer genom det inre. Hade det inte varit för att regnet redan hade kladdat ut min mascara hade folket runt mig nog hajat till. Men nu, räddad av pissvädret, kan jag stå där och obemärkt låta tårarna måla svarta sorgband på mina kinder.”

Så precis beskrivet. Har hänt mig så många gånger på tunnelbanan, hemma i soffan, ja, var som helst. Plötsligt hugger det till, sorgen kastar sig över mig, och tårarna rinner. Idag, när jag var på väg till Farsta Strand, för att duscha, packa ner lite glömda saker och hälsa på mamma, överfölls jag. Jag var glad, solen värmde, livet kändes ganska så bra. Då står där en bil på vägen mot bussen. Bakluckan öppen, ett äldre par, ungefär i min och Ingvars ålder, packar ur. Flyttar in i sin älskade kolonistuga. Säsongen ligger framför dem. Mina tårar börjar rinna, okontrollerat. Så gjorde även vi! Så underbart det var. Sista gången för fyra år sedan. Det högg till, så smärtsamt. Jag tänkte den där förbjudna tanken, varför har de varandra när vi inte vi har det. När min man är död, hennes man lever. Så orättvist. Sedan kommer den mer omtänksamma tanken, hoppas att ni är rädda om varandra. man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

Nu mår jag ganska bra igen, ska titta på Mästarnas mästare, äta middag och ha det skönt. Jag har gjort fint hos min älskade, imorgon är det 1 Maj. Livet är inte så dumt. Och Ingvar, min älskade, är alltid med mig.

Rotar runt i min ryggsäck!

3 Apr

Jag kommer att skriva ganska korta blogginlägg efter mina samtal hos Karin. Vet av erfarenhet att det fungerar för mig. Idag var det en salig röra i pratandet, men när jag spårade ur lite så återförde Karin mig. Det blev mycket om pappa, en hel del om 27:an, lägenheten som vi bodde i så länge och kolonistugan.

Pappa och vår älskade hunden Zenta. Som han var allergisk mot. Bakom dem en av alla björkar som prydde vår tomt, även dem var han allergisk mot. Alltså allvar, vilket elände. Pappa kunde egentligen inte bo i det fina hus som han hade byggt. Och egentligen skulle vi inte ha haft hund. Något som den 19:åriga Inger tog på sig ansvaret för. Varför bråkade jag så att vi skulle behålla björkarna? Tänk om de hade blivit nedsågade. Zenta, jag sanningen var ju den att pappa inte för sitt liv ville avliva henne. För sin egen skull men också för familjen. Självklart borde han ha fattat de kloka besluten, men hur lätt är det.

När beskedet kom, en tidig söndagsmorgon, klockan var inte mer en sex rämnade allt. Marken öppnade sig och jag störtade ner i det svarta hålet. Mamma rusade ner på Landsnoravägen och skrek ut sin sorg. Det var totalt kaos! Jag var orolig för att mamma skulle ta livet av sig, jag var orolig för mina två bröder och för Annette. Jag var helt enkelt tvungen att kravla mig upp ur hålet. Hela din kropp och själ sattes i beredskap sa Karin. Beredskap för hur du skulle hantera situationen om det som oroade dig skulle hända. Ja, precis så var det. Nu vet jag ju att mamma aldrig skulle ha försvunnit från oss, men då var jag inte säker.

    

Min älskade kolonistuga, där jag finner ro och harmoni och där Ingvar hela tiden är närvarande. Vi jämförde de känslor jag hade för 27:an, varför det var så plågsamt där med alla minnen. Det borde ju gälla även kolonin kan man tycka. Men jag vet varför! Det finns flera skäl men det viktigaste är nog att i 27:an bodde vi när Ingvar var så sjuk, när han gick och väntade på sina nya lungor, två års väntan. Även tiden efter transplantationen och sjukhusvistelsen var mycket svår. I kolonin finns inga sådana minnen.

Ja, det var ett bra samtal men ett tag var jag riktigt rädd för en panikångestattack. Då bad jag om vatten. Karin frågade varför; var det för att du var törstig, eller var det för att du kände dig konstig i kroppen. Jag fick medge att det var det senare alternativet.

Nu blir det en månads uppehåll, nästa gång 3 maj. Då har jag hemläxa, komma igång med träningen och skaffa rutiner som håller.

      

Samtal och flytt till kolonin.

31 Mar

Det händer en hel del för mig nu. Jag har nu ätit antidepressiv medicin i cirka en månad nu och visst hjälper den. Jag sover bättre och jag känner mig i lite bättre balans. Jag står inte längre på kanten av det svarta hålet. Framför allt kan jag glädja mig åt en hel del i mitt liv. En älskad familj, mycket kära vänner, lyckliga minnen från Ingvars och mitt gemensamma liv och min älskade kolonistuga. Stugan som är min oas. Det får inte bli så om några år att jag inte har råd att behålla den. Men, nu ska jag inte ta ut något i förväg. Just nu och minst tre år framåt är det ingen risk. jag har råd med stugan.

Snart ligger hon där, min älskade Gudrun. Om tre och en halv vecka flyttar vi ut. Lite beroende på när Linda kan komma upp och hjälpa mig. Det ska bli så skönt, det enda som oroar mig är att värken inte ska släppa. Jag älskar ju att påta i trädgården. Men jag har lovat döttrar och vänner att jag ska ta hjälp. Jag har ofta funderat på hur det kan komma sig att jag mår så mycket bättre i kolonin. Ett svar är att trädgårdsarbetet ger mig ro och harmoni. Men, jag flyttade inte från 27.an bara för att få en lagom stor lägenhet och lägre hyra. Jag flyttade för att jag inte klarade av alla minnen där. Ingvar fanns i varje vrå, det fanns minnen, lyckliga och mindre lycklig, som när han hade syrgas och väntade på nya lungor. Detsamma gäller ju kolonin, med den skillnaden att där har jag nästan bara lyckliga minnen. Utom de hemska fem veckorna innan han dog. Men det är rofyllt att sitta i pergolan och prata med mannen i mitt liv, det är nära upp till hans grav. Han finns i varje vrå, men det är en behaglig närvaro. Jag vill ha honom där!

På måndag ska jag till Karin igen. Jag är både förväntansfull och rädd. Förväntansfull för att jag behöver prata och jag har fullt förtroende för Karin. Rädd att få panikångest igen när jag pratar om det smärtsamma. Men jag vet ju att jag inte dör av den. Så önska mig lycka till.

 

Vilken tur att jag kom iväg!

20 Mar

Det här blir ett ganska kort blogginlägg, men jag måste skriva av mig. Sätta ord på det svåra. Jag har precis kommit hem från det första samtalet. Jag fick omedelbart förtroende för Karin som kuratorn heter. Till att börja med kommer jag få 10 samtal. Det här första var ett bedömningssamtal, ingen tvekan att jag behöver prata. prata om Ingvar, om sorgen, saknaden, om andra svåra trauman i mitt liv.

Ungefär halvvägs in i samtalet började jag gråta häftigt och fick svårt att andas. Just det har jag ju varit med om, så jag blev inte rädd. Men när jag kom till de tre sista dagarna i Ingvars liv började jag hyperventilera och fick inte luft. Jag var säker på att jag skulle dö. Karin lyckades efter ett tag, som kändes som en evighet få mig att sluta hyperventilera och jag fick äntligen luft igen. En riktig, fruktansvärd panikångestattack. Så fruktansvärt otäckt!

Jag känner mig fortfarande påverkad och lite rädd. Men Karin försäkrade, du dör inte av det. Det är fysiologiskt omöjligt. Men man tror det. Det värsta som kan hända är att du blir så rädd så att du inte vågar prata om det svåra. Det får inte hända.

Så nu ska jag tillbaka om två veckor. Det känns bra och nödvändigt. Vilken tur att jag tog itu med detta. Tack mina tjatiga döttrar.

När livet dippar!

20 Feb

img_9845

Jag hade inte tänkt skriva det här blogginlägget. För att inte oroa min familj och för att jag inte riktigt har vågat sätta på pränt hur jag mår. Hur djup min sorg och saknad efter Ingvar är och att jag inte klarar av att ta mig vidare. Inte själv! Min balkong på Mar y Sol. Där jag mådde så bra, så bra att jag vågade tänka tanken att jag kände mig hel igen. jag har sedan Ingvars död känt mig halv, utan riktigt fotfäste. Nu kändes det som om jag fick rejält fäste under fötterna. Klev glad ur sängen klockan sju på morgonen, förväntansfull inför dagen. Gick och la mig vid elvatiden, och sov gott hela natten.

img_9864     img_0015

Fyra veckor på Mar y Sol. När jag kom ner var jag sämre i kroppen än vad jag någonsin har varit. Men fyra veckors intensiv träning gjorde underverk. Sällskap till frukost, lunch och middag, trevliga människor att prata med, gå ut en sväng med, helgen på La Gomera med Maria. Allt sammantaget gjorde att jag mådde riktigt bra.

Jag kom hem den 13 december, mitt i julruschen och något hände. Jag sjönk djupare och djupare. Kände mig inte närvarande, hade en obehaglig känsla av overklighet. Ville inte gå upp på morgonen, ville inte gå och lägga mig på kvällen. Höll visserligen fast i mitt träningsprogram, gick mina promenader, men det var trögt. Sedan kom genomklappningen, det hemska skovet. Jag skyllde på att jag drog ut på tiden med Simponisprutan. Tog den efter fem veckor istället för fyra. Ingen, eller väldigt liten effekt. Gick till min reumatolog, fick en insulinspruta intramuskulärt. Hjälpte till en början men inte länge. Nu sitter jag här med ett skov från helvetet och en förlamande trötthet. Det som skrämmer mig mest är känslan av overklighet, att jag inte känner mig närvarande.

IMG_0045

Nej, det var inte det att simponisprutan togs för sent, den skulle ha hjälpt ändå. Det är sorgen och saknaden som förlamar mig och som utlöste skovet. Jag måste ta hjälp! Så glad för min yngsta dotter, Marie-Louise, som är både omtänksam, öppen och rak. Mamma, du måste söka hjälp sa hon idag, det här går inte. Det är tufft att se hur dåligt du mår.

Så imorgon ringer jag Vårdcentralen och ber om hjälp. Nu har jag skrivit det blogginlägg som jag inte hade tänkt skriva. Av omtanke om mina nära och kära. Som självklart ser hur dåligt jag mår. Borde jag väl ha fattat att det inte går att lura dem. Så för min egen skull ska jag nu ta tag i mitt liv. För jag vill ju må bra, jag vill ju kunna tänka på de lyckliga minnen jag har med Ingvar utan att rasa ihop i en liten hög. Jag vet ju hur högt han älskade mig, och jag honom. Det är inte alla förunnat att ha upplevt det. Men jag har det. Vill kunna vila i de den tanken.

IMG_1297     IMG_1322   1043886_10151664193029035_1357431278_n