På egna ben!

7 Jan
Kräftskiva i kolonin, augusti 2012. Står och väntar på min älskade. Snart ska vi dansa.

Idag har jag varit hos Karin på terapi för sista gången. Jag har gått hos henne i två år nästan och fått mycket hjälp. Vi har haft en bra relation, det har varit lätt att prata med henne. Nu har jag en hel verktygslåda med mig hem. Hur jag ska hantera sorgen, oron, stressen och ångesten. Hur jag ska gå vidare i livet och få ett bra liv utan min älskade Ingvar. Jag är säker på att Ingvar sitter där uppe på sitt moln, tittar på mig och säger: Inger, jag vill att du ska må bra och ha ett bra liv. ta vara på livets glädjeämnen, gå vidare med ditt liv. Jag finns alltid inom dig men jag vill att du ska må bra.

Ingvar en vacker höstdag i kolonin. Äppelträdet ska tuktas.


Idag pratade vi om min ständiga oro, mitt magiska tänkande, där jag lägger skuld på mig själv. Om jag bara hade gjort si så hade det aldrig hänt. Jag borde ha sett till att vi gjorde oss av med Zenta eftersom pappa var allergisk mot hundar. Då hade han kanske inte dött av sin svåra astma. Jag borde ha förhindrat att både Marias och Marie-Louises förlossningar blev igångsatta. Jag borde ha gjort både det ena och det andra, mina skuldkänslor har varit så svåra att hantera genom åren. Nu när jag lyfte på locket och pratade om dem hos Karin blev det så uppenbart att mina skuldkänslor är helt grundlösa. Vi behöll Zenta trots pappas astma. Det var inte mitt ansvar att ta bort henne. Ansvaret låg hos mamma och pappa. En överläkare på Löwenströmska hade bestämt sig, förlossningarna skulle sättas igång. När Maria föddes var jag 22 år, när Marie-Louise föddes var jag 23 år. Överläkaren lyssnade inte på mig, han visste bäst, han hade bestämt sig. Det var ingenting jag kunde göra. Ansvaret ligger helt på honom. Släpp skulden!!!!

Annette, Marie-Louise och jag på terassen, Landsnoravägen, en vacker sommardag 1973.


Nå, hur ser verktygslådan ut. Så här ungefär!

  1. Rutiner som strukturerar min vardag. Gå upp runt halv nio, om jag inte har förvaltningsrätten eller något annat. Då blir det tidigare. Göra mina töjningar och gymnastiken före frukost. Starta lite lugnt så inte träningsvärken blir för svår. Gör en matsedel. Lättare att hålla koll på matpengarna och förhoppningsvis bättre mat. Just nu är min mathållning katastrofal. En promenad om dagen, en kvart räcker.
  2. Avsluta dagen med en summering. Eftersom jag pratar med Ingvar varje kväll innan jag släcker ljuset vid hans kort, sammanfatta dagen då. Hur har dagen varit? vad var bra, vad var dåligt. Lyft fram det positiva.
  3. Försöka att samla ihop oron till ett speciellt tillfälle och gå då igenom vad som oroar mig. När det dyker upp under dagen, skriv upp vad den handlade om och säga till mig själv: det där tar jag under min orosstund. En kvart, inte mer, strax före middagen. Lyft fram den, vad handlar det om, kan jag göra något, finns det anledning till oro, fundera lite och försök sedan släppa den.
Vår i kolonin! Snart så.



Så nu gäller det, jag måste klara det här. Måste ta mig ur den här depressionen, nu. Annars är alternativet antidepressiv medicin och det vill jag inte. Rutiner, summering och orosstund, börjar om från början nu. Jag började ju så bra i mitten av december, sedan kom förkylningen och jag tappade bort det jag hade börjat med. Nu gäller det.

Marre och jag ska gå och simma en gång i veckan. På badet i Sandsborg där bassängen är mellan 28-30 grader. Det blir bra! Snart börjar planeringen av kollosäsongen. Håller tummarna för att Marre får stuga i år. Skulle vara helt fantastiskt. Snart ska jag börja så fröer och ta skott av pelargonerna. Känns bra!

Vi avslutade samtalet idag med att Karin frågade, om Ingvar hade suttit här nu, vad tror du att han hade sagt till dig? Jag behövde inte tänka så länge. Han hade sagt, Inger, älskade Inger, jag vill att du ska må bra, att du ska ta tillvara på livet och ha det bra. Och tänk på att jag alltid finns här hos dig.

Midsommarafton i Stavred, 1982

Rutiner, piska och morot!

17 Dec

         

Nu är det snart julafton, så klart är det svårt. Alla minnen kastar sig över mig, saknaden är så stor. Det är inte konstigt. Vad som är värre är att jag har varit ledsen så länge nu. Deprimerad är väl ett bättre ord för hur jag känner mig.

Idag var jag hos Karin och pratade. En mycket jobbig timme blev det, men bra. Rutiner, sa Karin, du måste hitta rutiner som du mår bra av. Så här kan det inte, får det inte fortsätta. Då är alternativet medicin och det vill du inte. Nej, det vill jag inte.

       

Vad mår du bra av? frågade Karin. Vad skulle kunna få dina dagar att fungera. Ja, sa jag det vet jag faktiskt. Att gå upp klockan sju, när klockan ringer, inte ligga och snossa några timmar. Ta tag i mitt gymnastikprogram från Mar y Sol och göra det före frukost. Sedan frukost, soffhörnet och nyhetsmorgon. Börja äta den goda viktväktarmaten igen, göra en matsedel varje vecka. En promenad efter lunch. Träffa mina vänner och min familj, ta vara på livets glädjeämnen, för de finns där.

Lättare sagt än gjort, naturligtvis behöver jag hjälp, en piska. Mina döttrar kan nog tänka sig det. Så nu djävlar, jag går ut starkt, Börjar imorgon med uppgång sju och gymnastikprogrammet. Moroten är att jag vet att jag mår så mycket bättre av rutiner, rörelse och bra mat. Piskan, ja det får väl vara hotet om medicin.

Ska till Karin i Januari men det blir sista gången. Hon slutar jobba som kurator på Farsta vårdcentral 10 januari. Men det kanske är dags att stå på egna ben. Hon har hjälpt mig mycket men nu måste jag ta tag i livet på egen hand.

         

Och i vår tar jag tag i min älskade trädgård. Jag vet att Ingvar ler där uppe på sitt moln. Han vill att jag mår bra.

Till pappa!

11 Nov

Ett av de sista korten på min älskade pappa Anders, sommaren 1968. Hemma på permission från Löwenströmska sjukhuset där han låg inlagd.

För 51 år sedan, 1967, uppvaktade jag pappa på fars dag. Det skulle bli den sista gången som vi i familjen uppvaktade honom med tårta och presenter. Han hade precis blivit morfar, en mycket stolt och lycklig morfar. Min äldsta dotter Annette var bara några veckor gammal. Han var redan märkt av sin svåra astma. Av någon anledning, oklart varför, hade hans läkare tagit bort en av medicinerna. En medicin som skulle skydda mot infektioner. Vilket gjorde att pappas redan svåra astma blev värre.

1968, det svarta året, låg pappa inlagd på Löwenströmska sjukhuset långa perioder. Astmaattackerna kom ofta på natten, då satt han uppe, det lindrade lite. Eftersom Annette hade svårt att sova höll vi honom sällskap. Annette satt i sin morfars knä och jag kokade honungsvatten. Det lindrade lite. Trots oron minns jag de här nätterna som lyckliga. Bara vi tre, lugnt och skönt, vi hade tid att prata. Vi pratade om allt, mest politik. Jag var illröd, pappa var övertygad socialdemokrat. Det var ganska mycket året 1968 som vi inte var överens om, men han respekterade mina åsikter, lyssnade på min argument. och kom med motargument. Inger, sa han, om man tar till våld går det inte att bygga upp en stabil demokrati ur ruinerna. Då argumenterade jag häftigt emot. Nu ger jag honom rätt. Skulle så gärna vilja säga det till honom.

Så kom den hemska morgonen, den 16 juni 1968. klockan var sex på morgonen, det var redan varmt och skönt. Mamma, Annette och jag satt på uteplatsen, vi hade precis ätit frukost. Annette badade i sin lilla pool. Då bröts friden av en telefonsignal. Mamma gick in och svarade. Plötsligt hörde jag ett vrål, jag tog Annette under armen och rusade in. Tog luren från mamma och får höra det ofattbara, Anders Stark är död! Marken rämnade under mig. jag drogs ner i ett svart hål och tänkte: nu kan vad som helst hända, det värsta har hänt, min pappa är död.

Men jag kunde inte tillåta mig att dras ner, jag måste kravla upp. ta hand om min lilla dotter och mina bröder som låg och sov.

              

Vi var en lycklig familj och pappa var tryggheten själv. Lugn och trygg, blev sällan riktigt arg. När jag strulade till det för mig sa han alltid: Inger, du kommer igen, du klarar det här. Han kunde vara krävande när det gällde skolarbetet och betygen. Kanske lite för krävande ibland. Men när jag kom hem med bottenbetyg i nian och meddelade att jag inte skulle gå gymnasiet, jag ska börja jobba sa han lugnt, Inger, du kommer igen. Du kan alltid börja plugga senare. Vilket jag gjorde med besked senare i livet. Men det fick han tyvärr inte uppleva.

Orden du klarar det Inger, du kommer igen har gett mig självförtroende och en känsla av att jag kan klara även det svåraste. Tack för allt pappa och grattis på fars dag. Tror att du hör mig. Älskar dig!

En vacker dröm!

5 Okt

I natt drömde jag om min älskade Ingvar. Det var så fint och när jag vaknade kände jag mig lycklig. Han finns här runt mig kände jag. Jag jobbade i min trädgård, den som jag inte har orkat med i år. Genom en smal gång kom han, min Ingvar, det växte röda rosor i gången. Ingvar ropade jag och gick emot honom. Han gav mig en kram, så kärleksfull, och viskade, jag finns här älskling. Tänk på det!

Jag har haft en jobbig sommar, på många sätt. Sorgen efter Ingvar och oro på grund av en massa märkliga symptom. Först förstod jag inte riktigt vad det handlade om. Torra, svidande ögon, muntorrhet, torr hud och torra slemhinnor i näsan. Torrhosta varje morgon och kväljningar. Mycket obehagligt. Till det håglöshet, orkade inte med trädgården som jag älskar och alltid varit min bästa terapi, tappade aptiten, orkade inte med värmen, svårt att sova. Riktigt eländigt om jag säger så.

Nu har jag flyttat hem. I förgår var jag hos min reumatolog. Både hon och jag misstänker att jag har Sjögrens syndrom. Några fler prover måste göras men det verkar ganska klart. När jag berättade om min sommar konstaterade Louise att jag var inne i en ganska djup depression. Ja, hon har rätt! Louise skickade en remiss till Karin som jag går i samtal hos. Louise ville helst att jag skulle börja äta antidepressiv medicin igen men det vägrar jag. Så nu blir det flera, tätare samtal hos Karin och ett återbesök hos Louise i december. Kände mig omhändertagen.

Drömmen var så vacker och den gav mig tröst. Jag är här oss dig viskade min älskade. Ja, jag kan verkligen känna det. Nu ska jag ta tag i mitt liv igen. Det kommer att gå bra.

Vila i mig själv!

12 Sep

IMG_0410

Lycklig och nöjd poserar jag framför de vackra blommorna. Ingvar tar kortet. det är mitten av september 2012 och vi har ägnat oss åt trädgårdsarbete hela dagen i det vackra höstvädret. Säsongen är snart slut, om cirka en månad flyttar vi hem. Den dagen som vattnet stängs av. Redan året därpå, 2013, skulle livet förändras totalt. Men det visste vi inte då. Även om Ingvar var ganska dålig och inte orkade så mycket kunde vi, eller ville vi, inte tro att livet skulle kunna tvärvända.

IMG_8400

Jag har haft en jobbig sommar, känns som om jag har tappat fotfästet. I måndags var jag hos Karin som jag fortfarande går i samtal hos. Nyttiga bra samtal som går ut på att jag ska hitta strategier för att hantera sorgen, saknaden och tomheten. Och klara av att gå vidare, finna glädjen i livet och klara av ensamheten.

Jag hade en bra midsommar. På kvällen var jag uppe på dansbanan och dansade med ett helt gäng. När jag gick hemåt i natten kände jag mig riktigt glad. Men efter midsommar hände något som jag inte riktigt förstår. Jag hamnade inte i det svarta hålet, inte på långa vägar, men jag kände mig ledsen och ensam. Vad som hände förstår jag inte riktigt själv. Hela samtalet med Karin handlade om att försöka hitta orsakerna och hitta tillbaka till de strategier som jag hade och som fungerade.

Det finns naturligtvis flera orsaker. Jag har inte mått bra fysiskt, fått en mängd skumma symptom som jag måste prata med min reumatolog om. Tröttheten har blivit värre, jag har inte orkat så mycket. Värmen, som jag brukar älska, tålde jag inte. Satt i pergolan i skuggan och längtade efter kvällen. Trädgårdsarbete var inte att tänka på. Ekonomin hamnade i kris, fanns inga pengar till några guldkanter. När sorgen överföll mig klarade jag inte av att hantera den. Eller att vila i den.

IMG_8273

Samtalet med Karin blev som vanligt mycket bra. Hon påminde mig om mina olika strategier. När sorgen överfaller mig ska jag vila i den, inte springa ifrån den. Summera dagen, se det som har varit bra, fundera över det som inte var så bra. Tillåta mig att ha roligt, vara riktigt glad. Tända ett ljus och prata med Ingvar. Tänk på de lyckliga minnena. Blogga, det har hela tiden varit min bästa ventil. Men blogga om allt möjligt, inte använda bloggen till att vältra mig i sorg och saknad. Det kan jag göra ibland men inte så ofta, använd den oftare till det som är bra i livet. Sätt igång med trädgårdsarbetet igen, det är den bästa terapin.

IMG_8611

Nya strategier.

9 Apr

Min älskade Ingvar. Vi tar en båttur på Rhen, Ingvar har sin finaste skjorta, den svarta i siden. Hade han även när vi gifte oss.

Idag har jag varit hos Karin och pratat. . När jag satt i väntrummet kände jag mig orolig, jag fick nästan en panikångestattack. När jag satte mig i fåtöljen inne på Karins rum blev det bara värre. Så vi ägnade en lång stund åt att reda ut varför. Och att panikångestattackerna är otäcka men inte livshotande. Även om det känns så. Vi pratade om sorgen och saknaden och om varför det blev så svårt just idag. Det var fyra månader sedan jag var hos Karin sist. Hon har varit långtidssjukskriven. Och jag har haft en jobbig vinter, det fanns mycket uppdämt i mig som jag behövde få ur mig. Egentligen inte alls konstigt. I tre dagar har jag dessutom varit orolig för Gudrun. Hon har ätit väldigt lite, inte velat ha den gamla vanliga maten. Hon som alltid har ätit för mycket. Min oro hänger ihop med min och Ingvars katt Sotis som dog två veckor efter Ingvar. Inget i beteendet är likt, Sotis kröp in under min säng, hon varken åt eller drack. Gudrun är sig lik, förutom att matlusten är lite skral. Men paniken tog över så jag inte kunde tänka klart.

Efter besöket hos Karin åt jag lunch med Gunnar. Vi tog en sväng till stugan efteråt, vattnade och tog bort frigolitskivorna. När jag kom hem var Gudrun sig lik. Åt med ganska god aptit.

Karin och jag är överens om att jag behöver flera samtal. Under samtalet beskrev jag hur sorgen kastar sig över mig. Det är då panikångesten kommer. Strategin är att vila i sorgen, låta den komma. För den finns ju där hela tiden. Även om jag lever ett riktigt bra liv nu, tycker att jag kan hantera sorgen och saknaden ganska bra, så kommer självklart de riktigt svåra stunderna, när jag minst anar det. En sång, en doft, ett starkt och lyckligt minne kan räcka.

Om två veckor flyttar jag och Gudrun ut till kolonin. Helgen 21-22 april kommer Linda upp, med det vita bordet och stolarna samt den fina presenten från Annette, komposten. Sedan tar vi alla kartonger och Gudrun i kattburen och drar, från lägenheten, till stugan. Det känns helt underbart. Snart, snart får jag ägna mig åt min älskade trädgård och sitta i min pergola, vila och njuta. Och på kvällskvisten sätta mig där, ta ett glas vin, tända ljus och prata med Ingvar.

          

Mina båda katter, första bilden Sotis, den andra en liten Gudrun.

10 år som kolonist!

14 Mar

Den 5 juli 2008 skrev Ingvar och jag på kontraktet till vår efterlängtade kolonistuga. När vi hade skjutsat hem den forna ägaren, Paula, åkte vi tillbaka till våran stuga. Öppnade med vår egen nyckel och gick runt ett tag. Efter inspektionen gick vi ut i trädgården och satte oss vid trädgårdsbordet och bara var lyckliga. Så ofattbart lyckliga! Planeringen för vår trädgård började då.

      

Lite fel ordning blev det. Kortet på Ingvar är från 2009, när växthuset är på plats. men det andra kortet, den dåvarande pergolan är från 2008. Vi tittade på stugan veckan före midsommar, lördagen före tror jag att det var. Jag blev handlöst förälskad, framför allt i pergolan. Vill ha den här var min enda tanke. Ingvar var lite mer seriös och noggrann. Kollade källaren och grunden, funderade över att golvet svajade på två ställen. Jag gick och satte mig vid trappen under tiden. Där stod ett litet bord med en pelargon på och två stolar. Solen sken och jag tänkte: Här kommer jag att sitta ofta. Jag fick rätt!

Vi skrev upp oss på stugan och åkte hem. Tänkte att det blir nog inget, vi har ju bara stått i kö två år. Så fort kan det inte gå. Det kunde det! Efter några dagar, då hade vi gett upp, ringde telefon. Det var på kvällen dagen före midsommar. Ingvar låg i sängen med en ganska redig förkylning. Vi hade redan bestämt att vi inte skulle åka till kolonin och fira midsommar. Vi hade planerat in det, men så blev Ingvar sjuk. Nåväl, telefonen ringde och jag svarade. I andra änden var stugansvarig, hon som alltid ringde till de som fick stuga. Hon presenterade sig och frågade om vi fortfarande var intresserade av 87:an. Ja, självklart svarade jag. Ok sa hon, då kan ni komma och skriva kontrakt den 5 juli, klockan sex.

Den kvällen drev jag min älskade man till vansinne. Får ju komma ihåg att han inte mådde bra. Vilket jag struntade i. Hur många gånger som jag dansade in i sovrummet och jublade: vi har en kolonistuga, Ingvar, vi har en kolonistuga, vet jag inte. Men det var åtskilliga gånger. Någon gång försökte Ingvar försiktigt säga: Inger, jag vet det. Då blev jag lite lätt förnärmad och frågade: är du inte glad. Jo, men jag har hört det ett antal gånger nu. Jag vill gärna sova. Jag försökte lägga band på mig och berättade bara för Sotis. Men hela resten av kvällen kunde jag ju inte hålla mig. Så klart inte.

    

Båda korten är från 2008. Som ni ser var det inte mycket till trädgård. Vilket passade oss perfekt. Vi hade ju massor av växter på odlingslotten vid Forsån och ville verkligen skapa vårt eget. Dagen efter, den 6 juli, åkte vi till Bauhaus och köpte trädgårdsmöbler på rea. Med en stor familj och många vänner måste man ha ett stort trädgårdsbord. Vi var i ett lyckorus. Svajet i golvet hade vi förträngt. Nåja, så farligt var det inte. På ett ställe är svajet fortfarande kvar. Men det har inte blivit värre. Ska fixas i vår.

Den enda smolken i glädjebägaren var att vi skulle åka på en liten semestertripp till Tyskland. Trippen skulle inledas i Göteborg, Bruce Springsteen-konserten på Ullevi. Sedan båt till Tyskland för att resa till några av Hansastäderna efter Östersjökusten. Springsteen ville vi inte missa, men Tyskland kändes inte så viktigt. men vi åkte, hotellrum var ju bokade. Tur var det, vi köpte en underbar spetsgardin till stugan så förgäves var det inte. Och trevligt hade vi. Men vi längtade hem.

                   

Så gick äntligen flyttlasset! Som vi jobbade, vi köpte nya möbler, grävde nya rabatter, flyttade växter, tog över alla perenner från Forsån, anlade ett kryddland och mycket annat. Under jorden hittade vi massor av vackra ölandsstenar. Så vi gjorde flera små gångar. Ingvar döpte mig till sin lilla grävling.

Och vi lärde känna kolonisterna i vårt område, femman. Vi hade tur, redan i mitten av juli var det fest i parken för femman och sexan. En bra start på kolonilivet.

      

Växthuset under uppbyggnad!

Redan första året insåg vi att pergolan inte var så mysig, den var faktiskt väldigt sunkig. Peter och Ove hjälpte oss att klura ut hur den skulle kunna byggas om och bli ett extra rum. Det minimala köket var inte så roligt, det behöve göras om. Är nu tvättrum. 2010 började vi på allvar med bygget. 2011 var det klart. Husets yta hade utökats med 16 kvadratmeter, totalt var det nu 36 kvadratmeter. Vilket var tillåtet då. Pergolan stod klar 2012. En häftig konstruktion som Ingvar och jag ritade, och med hjälp av Ove och Bosse fixades den. Ganska knepigt att få till det välvda taket.

                 

Fem lyckliga år hade vi kolonistugan tillsammans. Mycket arbete var det och tillbyggnaden blev ganska dyr. Men det var det värt. Så fort vattnet sattes på i slutet av april flyttade vi ut, alla tre, i mitten på oktober när vattnet stängdes av flyttade vi hem till Nordmarksvägen. Vår katt Sotis stormtrivdes. Varje torsdag gick vi på Puben uppe vid föreningshuset och träffade alla vänner. Vi införde en tradition, som jag har fortsatt med, kräftskiva med gänget i slutet av augusti. Många fester har det blivit i pergolan!

I fem år nu har jag haft stugan ensam. Det har varit smärtsamt och ganska slitsamt många gånger. Sorgen efter Ingvar är svår, ibland outhärdlig. Men jag mår aldrig så bra som när jag bor i kolonistugan. Har min trädgård att påta i, kan äta frukost i pergolan när vädret tillåter, träffa alla vänner, leva kolonilivet som jag älskar.

Så jag tar min katt Gudrun och alla kartonger och flyttar ut när vattnet sätts på och flyttar hem igen när vattnet stängs av. Jag är beroende av att någon kan hjälpa mig och flytta ut, men det har hittills inte varit något problem. Det löser sig säkert i år också.

              

            

Några nya traditioner har jag infört. Trädgårdsröj, vår och höst, när mina vänner och familj kommer och hjälper mig med allt som måste göras. Röjet avslutas med grillfest! I år ska jag ställa till med en fest i början på juli för att fira de 10 åren.

Det blir nog en helt underbar kolonisäsong. Bara nu våren kan skynda sig på att komma! Jag och Gudrun längtar!

 

Sorgebanan eller sorgebubblan!

3 Mar

Igår läste jag en krönika av Åsa Beckman. Den handlade om sorg, om vad som händer med en människa som förlorar den allra käraste. Och att de där faserna som man alltid har talat om, chock, reaktion, reparation och nyorientering, inte alls stämmer. Sorgen är så mycket mer komplex och alla upplever den på sitt sätt. Man går in i en sorgebana eller bubbla som man på något sätt måste lära sig hantera. Jag kan för min egen del säga att jag, så här drygt fyra och ett halvt år efter Ingvars död, inte alls kan hantera sorgen. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska komma vidare.

Jag kommer så väl ihåg hur det var för mamma, och för mig, när pappa dog. Han var bara 45 år gammal, precis som mamma. Mitt i livet, hus, tre barn, ett barnbarn och en älskad hund. Plötsligt stod vi där! Utan trygghet, utan skyddsnät, utan allt det som var det vardagliga livet. Hur hanterar man det. Vi gjorde det, hela familjen, på olika sätt. Jag förnekade! När pappa dog vägrade jag att tro det, det kan inte vara han som är död, inte min pappa. Efter drygt en vecka tvingades jag inse fakta, min pappa var död. Och den aspekten av sorg är något mycket märkligt. Först handlar det ju bara om att överleva, inse vad som har hänt och på något sätt ta till sig det.  Att någorlunda, om än bara glimtvis, mitt i sorgpaniken försöka förstå.

Jag förstår egentligen inte varför jag skriver att ännu efter fyra och ett halvt år är sorgen lika stark, lika svår. Den värsta sorgepaniken har släppt. Men ensamheten, tomheten, saknaden, har inte blivit mindre eller uthärdligare. Så klart den inte har! Det är ju inte antalet år som har gått som betyder något. Det är ju att hela det liv som var vårt plötsligt är borta. Och här står jag kvar, det är inte längre vi. Nu är det jag. Hur hanterar jag det, hur ersätter jag det som var? jag vet inte. Det går inte.

Det är mycket svårt att förklara hur jag känner mig. Och jag förstår att det är svårt att möta min sorg. Vad ska man säga till någon som är så ledsen? Jag känner mig ofta tom, inte riktigt närvarande. När jag träffar familjen eller mina kära vänner känns det bra, då känner jag mig nästan som den gamla Inger. När jag är ensam, här hemma, känner jag mig tom och väldigt ensam.

De olika sorgefaserna kan nog säga en del, framför allt de första svåra åren, men de säger väldigt lite om vad sorg är över tid, genom ett helt liv. Då försvinner varje människa in i sin helt egna sorgebana.  För min mamma var det verkligen så, hon ville inte träffa någon ny man. Den delen av livet var ointressant. Det samma känner jag. Ingvar var, och är, mannen i mitt liv. Jag har verkligen inte något intresse av att träffa en ny man. Vad jag har intresse av är att kunna hantera min sorg. Att kunna leva ett bra liv. Hur vet jag inte!

Jag tror inte att åren har betydelse. Det som har betydelse är att hitta ett sätt att hantera sorgen. Sorgen som alltid kommer att följa mig, självklart kommer den att göra det.

I sommar är det 10 år sedan vi köpte vår kolonistuga. Kolonistugan som nu är min. Som jag älskar min stuga, den är faktiskt mitt liv. Om drygt en månad flyttar jag och Gudrun ut. Jag lovar, de tio åren kommer jag att fira! Till minne av min älskade man Ingvar. Hoppas att ni vill var med mig då.

                

Tunga dagar!

21 Feb

Ja, det har varit några tunga dagar. Tyngre än vanligt! Naturligtvis beror det på minnena som tränger sig på, framför allt när de olika årsdagarna kommer. Som nu när det igår var 13 år sedan telefonsamtalet från Sahlgrenska kom. Det finns ett par fina lungor här till Dig Ingvar, vill du ha dem? Det blev bråttom, inom en halvtimme skulle ambulansen hämta oss. För vidare färd, först till Bromma flygplats, därefter till Göteborg. Inom två timmar var vi på plats, på avdelning 21. jag hade ett rum färdigt på Johannesvillan. Mamma var hos oss, hon kunde stanna och ta hand om Sotis.

     

Ovan Johannesvillan, den vackra trädgården och huvudbyggnaden på Sahlgrenska.

Transplantationen tog lång tid! jag följde med Ingvar ner till operationen, han tog av sig sin ring och gav mig den. Den hade jag flera månader i en kedja runt halsen. Transplantationen inleddes klockan två på natten, runt elva på förmiddagen nästa dag kom Folke Nilsson, transplantationskirurgen, upp till mig och berättade. Operation blev svår och riskabel, hade jag vetat hur dåliga Ingvars lungor var hade jag inte vågat göra ingreppet. Tur att han inte visste, vi fick, trots att Ingvar var så dålig, 8 bonusår. De 8 åren är guld värda.

Några ord om Folke Nilsson, denna underbara läkare. Han hör till de bästa i världen. Så skicklig, så empatisk, så stöttande. Liksom hela Transplantationsenheten, sjukvård i världsklass. Två episoder som säger det mesta: Ingvar och jag var nere på kontroll, tror att det var två år efter transplantationen. Som vanligt var Ingvar inlagd på avdelning 21 och jag bodde på Johannesvillan. Folke kom upp på 21:an, vi pratade lite och berättade att vi skulle gå ner till TIVA, (hjärt- och lungintensiven). Vi hälsade alltid på där när vi var nere. En självklarhet, Ingvar låg där från den 21/2 till den 15/4. Då följer jag med sa Folke. när vi kom ner slog han upp dörrarna till TIVA och sa jublande: här kommer jag med Ingvar och Inger. Det lät som om han hade gjort Ingvar, och det var ju sant! Tack vare Folke fick Ingvar 8 år extra.

Den andra episoden är lika härlig. Jag hade hittat en bra fiskrestaurang, Sjöbaren i Haga dit jag gick ganska ofta. Första gången var före transplantationen och Ingvar var jättedålig. Jag gick dit och åt deras fiskgratäng. Den här ska jag inte äta igen utan att Ingvar är med, bestämde jag. Så blev det. På ett av våra återbesök, när Ingvar mådde riktigt bra, fick vi permis från 21:an för att åka ner till Sjöbaren i Haga. Vi åt fiskgratäng och drack vin. Din fiskgratäng är godare sa min älskade. När vi kom tillbaka skämtade syrrorna med oss och frågade: Ingvar, behöver du göra en alkotest?

Vi fick åtta extraår tillsammans. Vi hann köpa vår underbara kolonistuga och ha den i fem år. Nu är den min! Saknar dig så mycket.

Smärtsamma minnen

9 Jan

Insidan i DN har haft två artiklar om barn som dött innan-, under- och strax efter förlossningen. Jag har tre döttrar, två är i livet. Mellandottern, Maria, dog när hon var sex dagar gammal. Orsaken var att hennes lungor inte var färdiga. Beskedet att Maria var död kom på telefon, klockan tio en söndagskväll. Ett minne som inristat i min kropp och min själ. Marias begravning var i kapellet på Karolinska i Solna. men var hon begravdes fick vi inte veta, jag och hennes pappa. Vi var där, hade blommor med oss, men efter begravningen tittade inte prästen mot oss, han bara gick sin väg. Något samtal med honom fick vi inte. Vi var 23 och 24 år gamla. Chocken var så stor, sorgen likaså och vi fick aldrig veta var hon skulle begravas. Något som jag nu vet, efter artiklarna, var ett lagbrott.

Inte visste jag att Du är hos änglarnas barn som slumrar i namnlösa gravar utan blommor och pynt.

Men änglarna vet och sjunger en vaggsång för dig om en vacker värld där sorgen inte finns”

Dikten är skriven av Rehné, mamman som äntligen, tillsammans med sin man och son, hittade dotterns namnlösa grav efter nästan 60 år. På Skogskyrkogården. Arnold och Rehné vill att det ska uppföras ett minnesmärke av något slag vid de namnlösa gravarna, där ofta flera barn är begravda i samma grav. Jag stödjer den önskan.

Min Maria föddes den 7 juli 1971. Trots att många år hade gått gjorde man på samma sätt, begravde de namnlösa små barnen i gravar på Skogskyrkogården. Utan att föräldrarna fick veta var.

Men ni kunde väl ha frågat? Ja, det är en fråga som har förföljt mig under alla år. Varför var det ingen som funderade över begravningen av Maria. Och att det är viktigt med en grav. Mina skuldkänslor har varit enorma. Vi hann aldrig döpa Maria. Jag förträngde henne, stoppade in minnet av henne djupt in i själen.

Mina skuldkänslor mildrades, ja, de försvann nästan, när jag och Ingvar hittade platsen på Skogskyrkogården där hon låg begravd, i en grav med ganska många små barn. Ingvar och jag åkte dit, jag satte mig på en sten och med Ingvars trygga armar runt mig kunde jag äntligen gråta ut min sorg och min skuld. När jag hade torkat tårarna bestämde vi att Maria skulle flyttas till sin morfar på Sollentuna kyrkogård. Under många år åkte vi dit och satte blommor, både till pappa och till Maria. Jag planterade en ros med små rosa rosor. Jag tog även kontakt med sjukhusprästen på Karolinska. Den som var på Marias begravning var död men jag pratade med den som kom efter. Ett bra samtal som även det lyfte bort skuld från mina axlar.

Nu har jag flyttat Maria till Ingvars grav. Där vilar hon trygg bredvid mannen i mitt liv.

Andra artikeln var i dagens DN, i den kommer flera läsarröster till tals. Som alla beskriver ungefär samma förlopp, tystnad, glöm och gå vidare, en namnlös grav på Skogskyrkogården. Så här skriver Lille-Mor P:

1972 födde jag med kejsarsnitt mitt första barn – en son som dock dog innan jag fick träffa honom. Min man tvingade sig in i rummet med det döda barnet – annars hade han inte heller fått se det.

Även resten av proceduren på BB var som i din artikel. jag blev sjukskriven i tio dagar men ingen i personalen berättade vad som skulle hända med barnet.”

Jag hoppas innerligt att rutinerna är helt annorlunda nu. Men att det så sent som 1971 och 1972 var så illa som för mig och Lille-Mor är förskräckligt. Personalen på förlossningen och BB är naturligtvis inte känslokalla, men de agerar så. Jag har inga kort på Maria så hon får en vacker blomma från sin mamma. Och kortet på fågelbadet med den lilla sparven som är Maria. Står under äppelträdet i koloniträdgården.