Nya strategier.

9 Apr

Min älskade Ingvar. Vi tar en båttur på Rhen, Ingvar har sin finaste skjorta, den svarta i siden. Hade han även när vi gifte oss.

Idag har jag varit hos Karin och pratat. . När jag satt i väntrummet kände jag mig orolig, jag fick nästan en panikångestattack. När jag satte mig i fåtöljen inne på Karins rum blev det bara värre. Så vi ägnade en lång stund åt att reda ut varför. Och att panikångestattackerna är otäcka men inte livshotande. Även om det känns så. Vi pratade om sorgen och saknaden och om varför det blev så svårt just idag. Det var fyra månader sedan jag var hos Karin sist. Hon har varit långtidssjukskriven. Och jag har haft en jobbig vinter, det fanns mycket uppdämt i mig som jag behövde få ur mig. Egentligen inte alls konstigt. I tre dagar har jag dessutom varit orolig för Gudrun. Hon har ätit väldigt lite, inte velat ha den gamla vanliga maten. Hon som alltid har ätit för mycket. Min oro hänger ihop med min och Ingvars katt Sotis som dog två veckor efter Ingvar. Inget i beteendet är likt, Sotis kröp in under min säng, hon varken åt eller drack. Gudrun är sig lik, förutom att matlusten är lite skral. Men paniken tog över så jag inte kunde tänka klart.

Efter besöket hos Karin åt jag lunch med Gunnar. Vi tog en sväng till stugan efteråt, vattnade och tog bort frigolitskivorna. När jag kom hem var Gudrun sig lik. Åt med ganska god aptit.

Karin och jag är överens om att jag behöver flera samtal. Under samtalet beskrev jag hur sorgen kastar sig över mig. Det är då panikångesten kommer. Strategin är att vila i sorgen, låta den komma. För den finns ju där hela tiden. Även om jag lever ett riktigt bra liv nu, tycker att jag kan hantera sorgen och saknaden ganska bra, så kommer självklart de riktigt svåra stunderna, när jag minst anar det. En sång, en doft, ett starkt och lyckligt minne kan räcka.

Om två veckor flyttar jag och Gudrun ut till kolonin. Helgen 21-22 april kommer Linda upp, med det vita bordet och stolarna samt den fina presenten från Annette, komposten. Sedan tar vi alla kartonger och Gudrun i kattburen och drar, från lägenheten, till stugan. Det känns helt underbart. Snart, snart får jag ägna mig åt min älskade trädgård och sitta i min pergola, vila och njuta. Och på kvällskvisten sätta mig där, ta ett glas vin, tända ljus och prata med Ingvar.

          

Mina båda katter, första bilden Sotis, den andra en liten Gudrun.

Annonser

10 år som kolonist!

14 Mar

Den 5 juli 2008 skrev Ingvar och jag på kontraktet till vår efterlängtade kolonistuga. När vi hade skjutsat hem den forna ägaren, Paula, åkte vi tillbaka till våran stuga. Öppnade med vår egen nyckel och gick runt ett tag. Efter inspektionen gick vi ut i trädgården och satte oss vid trädgårdsbordet och bara var lyckliga. Så ofattbart lyckliga! Planeringen för vår trädgård började då.

      

Lite fel ordning blev det. Kortet på Ingvar är från 2009, när växthuset är på plats. men det andra kortet, den dåvarande pergolan är från 2008. Vi tittade på stugan veckan före midsommar, lördagen före tror jag att det var. Jag blev handlöst förälskad, framför allt i pergolan. Vill ha den här var min enda tanke. Ingvar var lite mer seriös och noggrann. Kollade källaren och grunden, funderade över att golvet svajade på två ställen. Jag gick och satte mig vid trappen under tiden. Där stod ett litet bord med en pelargon på och två stolar. Solen sken och jag tänkte: Här kommer jag att sitta ofta. Jag fick rätt!

Vi skrev upp oss på stugan och åkte hem. Tänkte att det blir nog inget, vi har ju bara stått i kö två år. Så fort kan det inte gå. Det kunde det! Efter några dagar, då hade vi gett upp, ringde telefon. Det var på kvällen dagen före midsommar. Ingvar låg i sängen med en ganska redig förkylning. Vi hade redan bestämt att vi inte skulle åka till kolonin och fira midsommar. Vi hade planerat in det, men så blev Ingvar sjuk. Nåväl, telefonen ringde och jag svarade. I andra änden var stugansvarig, hon som alltid ringde till de som fick stuga. Hon presenterade sig och frågade om vi fortfarande var intresserade av 87:an. Ja, självklart svarade jag. Ok sa hon, då kan ni komma och skriva kontrakt den 5 juli, klockan sex.

Den kvällen drev jag min älskade man till vansinne. Får ju komma ihåg att han inte mådde bra. Vilket jag struntade i. Hur många gånger som jag dansade in i sovrummet och jublade: vi har en kolonistuga, Ingvar, vi har en kolonistuga, vet jag inte. Men det var åtskilliga gånger. Någon gång försökte Ingvar försiktigt säga: Inger, jag vet det. Då blev jag lite lätt förnärmad och frågade: är du inte glad. Jo, men jag har hört det ett antal gånger nu. Jag vill gärna sova. Jag försökte lägga band på mig och berättade bara för Sotis. Men hela resten av kvällen kunde jag ju inte hålla mig. Så klart inte.

    

Båda korten är från 2008. Som ni ser var det inte mycket till trädgård. Vilket passade oss perfekt. Vi hade ju massor av växter på odlingslotten vid Forsån och ville verkligen skapa vårt eget. Dagen efter, den 6 juli, åkte vi till Bauhaus och köpte trädgårdsmöbler på rea. Med en stor familj och många vänner måste man ha ett stort trädgårdsbord. Vi var i ett lyckorus. Svajet i golvet hade vi förträngt. Nåja, så farligt var det inte. På ett ställe är svajet fortfarande kvar. Men det har inte blivit värre. Ska fixas i vår.

Den enda smolken i glädjebägaren var att vi skulle åka på en liten semestertripp till Tyskland. Trippen skulle inledas i Göteborg, Bruce Springsteen-konserten på Ullevi. Sedan båt till Tyskland för att resa till några av Hansastäderna efter Östersjökusten. Springsteen ville vi inte missa, men Tyskland kändes inte så viktigt. men vi åkte, hotellrum var ju bokade. Tur var det, vi köpte en underbar spetsgardin till stugan så förgäves var det inte. Och trevligt hade vi. Men vi längtade hem.

                   

Så gick äntligen flyttlasset! Som vi jobbade, vi köpte nya möbler, grävde nya rabatter, flyttade växter, tog över alla perenner från Forsån, anlade ett kryddland och mycket annat. Under jorden hittade vi massor av vackra ölandsstenar. Så vi gjorde flera små gångar. Ingvar döpte mig till sin lilla grävling.

Och vi lärde känna kolonisterna i vårt område, femman. Vi hade tur, redan i mitten av juli var det fest i parken för femman och sexan. En bra start på kolonilivet.

      

Växthuset under uppbyggnad!

Redan första året insåg vi att pergolan inte var så mysig, den var faktiskt väldigt sunkig. Peter och Ove hjälpte oss att klura ut hur den skulle kunna byggas om och bli ett extra rum. Det minimala köket var inte så roligt, det behöve göras om. Är nu tvättrum. 2010 började vi på allvar med bygget. 2011 var det klart. Husets yta hade utökats med 16 kvadratmeter, totalt var det nu 36 kvadratmeter. Vilket var tillåtet då. Pergolan stod klar 2012. En häftig konstruktion som Ingvar och jag ritade, och med hjälp av Ove och Bosse fixades den. Ganska knepigt att få till det välvda taket.

                 

Fem lyckliga år hade vi kolonistugan tillsammans. Mycket arbete var det och tillbyggnaden blev ganska dyr. Men det var det värt. Så fort vattnet sattes på i slutet av april flyttade vi ut, alla tre, i mitten på oktober när vattnet stängdes av flyttade vi hem till Nordmarksvägen. Vår katt Sotis stormtrivdes. Varje torsdag gick vi på Puben uppe vid föreningshuset och träffade alla vänner. Vi införde en tradition, som jag har fortsatt med, kräftskiva med gänget i slutet av augusti. Många fester har det blivit i pergolan!

I fem år nu har jag haft stugan ensam. Det har varit smärtsamt och ganska slitsamt många gånger. Sorgen efter Ingvar är svår, ibland outhärdlig. Men jag mår aldrig så bra som när jag bor i kolonistugan. Har min trädgård att påta i, kan äta frukost i pergolan när vädret tillåter, träffa alla vänner, leva kolonilivet som jag älskar.

Så jag tar min katt Gudrun och alla kartonger och flyttar ut när vattnet sätts på och flyttar hem igen när vattnet stängs av. Jag är beroende av att någon kan hjälpa mig och flytta ut, men det har hittills inte varit något problem. Det löser sig säkert i år också.

              

            

Några nya traditioner har jag infört. Trädgårdsröj, vår och höst, när mina vänner och familj kommer och hjälper mig med allt som måste göras. Röjet avslutas med grillfest! I år ska jag ställa till med en fest i början på juli för att fira de 10 åren.

Det blir nog en helt underbar kolonisäsong. Bara nu våren kan skynda sig på att komma! Jag och Gudrun längtar!

 

Sorgebanan eller sorgebubblan!

3 Mar

Igår läste jag en krönika av Åsa Beckman. Den handlade om sorg, om vad som händer med en människa som förlorar den allra käraste. Och att de där faserna som man alltid har talat om, chock, reaktion, reparation och nyorientering, inte alls stämmer. Sorgen är så mycket mer komplex och alla upplever den på sitt sätt. Man går in i en sorgebana eller bubbla som man på något sätt måste lära sig hantera. Jag kan för min egen del säga att jag, så här drygt fyra och ett halvt år efter Ingvars död, inte alls kan hantera sorgen. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska komma vidare.

Jag kommer så väl ihåg hur det var för mamma, och för mig, när pappa dog. Han var bara 45 år gammal, precis som mamma. Mitt i livet, hus, tre barn, ett barnbarn och en älskad hund. Plötsligt stod vi där! Utan trygghet, utan skyddsnät, utan allt det som var det vardagliga livet. Hur hanterar man det. Vi gjorde det, hela familjen, på olika sätt. Jag förnekade! När pappa dog vägrade jag att tro det, det kan inte vara han som är död, inte min pappa. Efter drygt en vecka tvingades jag inse fakta, min pappa var död. Och den aspekten av sorg är något mycket märkligt. Först handlar det ju bara om att överleva, inse vad som har hänt och på något sätt ta till sig det.  Att någorlunda, om än bara glimtvis, mitt i sorgpaniken försöka förstå.

Jag förstår egentligen inte varför jag skriver att ännu efter fyra och ett halvt år är sorgen lika stark, lika svår. Den värsta sorgepaniken har släppt. Men ensamheten, tomheten, saknaden, har inte blivit mindre eller uthärdligare. Så klart den inte har! Det är ju inte antalet år som har gått som betyder något. Det är ju att hela det liv som var vårt plötsligt är borta. Och här står jag kvar, det är inte längre vi. Nu är det jag. Hur hanterar jag det, hur ersätter jag det som var? jag vet inte. Det går inte.

Det är mycket svårt att förklara hur jag känner mig. Och jag förstår att det är svårt att möta min sorg. Vad ska man säga till någon som är så ledsen? Jag känner mig ofta tom, inte riktigt närvarande. När jag träffar familjen eller mina kära vänner känns det bra, då känner jag mig nästan som den gamla Inger. När jag är ensam, här hemma, känner jag mig tom och väldigt ensam.

De olika sorgefaserna kan nog säga en del, framför allt de första svåra åren, men de säger väldigt lite om vad sorg är över tid, genom ett helt liv. Då försvinner varje människa in i sin helt egna sorgebana.  För min mamma var det verkligen så, hon ville inte träffa någon ny man. Den delen av livet var ointressant. Det samma känner jag. Ingvar var, och är, mannen i mitt liv. Jag har verkligen inte något intresse av att träffa en ny man. Vad jag har intresse av är att kunna hantera min sorg. Att kunna leva ett bra liv. Hur vet jag inte!

Jag tror inte att åren har betydelse. Det som har betydelse är att hitta ett sätt att hantera sorgen. Sorgen som alltid kommer att följa mig, självklart kommer den att göra det.

I sommar är det 10 år sedan vi köpte vår kolonistuga. Kolonistugan som nu är min. Som jag älskar min stuga, den är faktiskt mitt liv. Om drygt en månad flyttar jag och Gudrun ut. Jag lovar, de tio åren kommer jag att fira! Till minne av min älskade man Ingvar. Hoppas att ni vill var med mig då.

                

Tunga dagar!

21 Feb

Ja, det har varit några tunga dagar. Tyngre än vanligt! Naturligtvis beror det på minnena som tränger sig på, framför allt när de olika årsdagarna kommer. Som nu när det igår var 13 år sedan telefonsamtalet från Sahlgrenska kom. Det finns ett par fina lungor här till Dig Ingvar, vill du ha dem? Det blev bråttom, inom en halvtimme skulle ambulansen hämta oss. För vidare färd, först till Bromma flygplats, därefter till Göteborg. Inom två timmar var vi på plats, på avdelning 21. jag hade ett rum färdigt på Johannesvillan. Mamma var hos oss, hon kunde stanna och ta hand om Sotis.

     

Ovan Johannesvillan, den vackra trädgården och huvudbyggnaden på Sahlgrenska.

Transplantationen tog lång tid! jag följde med Ingvar ner till operationen, han tog av sig sin ring och gav mig den. Den hade jag flera månader i en kedja runt halsen. Transplantationen inleddes klockan två på natten, runt elva på förmiddagen nästa dag kom Folke Nilsson, transplantationskirurgen, upp till mig och berättade. Operation blev svår och riskabel, hade jag vetat hur dåliga Ingvars lungor var hade jag inte vågat göra ingreppet. Tur att han inte visste, vi fick, trots att Ingvar var så dålig, 8 bonusår. De 8 åren är guld värda.

Några ord om Folke Nilsson, denna underbara läkare. Han hör till de bästa i världen. Så skicklig, så empatisk, så stöttande. Liksom hela Transplantationsenheten, sjukvård i världsklass. Två episoder som säger det mesta: Ingvar och jag var nere på kontroll, tror att det var två år efter transplantationen. Som vanligt var Ingvar inlagd på avdelning 21 och jag bodde på Johannesvillan. Folke kom upp på 21:an, vi pratade lite och berättade att vi skulle gå ner till TIVA, (hjärt- och lungintensiven). Vi hälsade alltid på där när vi var nere. En självklarhet, Ingvar låg där från den 21/2 till den 15/4. Då följer jag med sa Folke. när vi kom ner slog han upp dörrarna till TIVA och sa jublande: här kommer jag med Ingvar och Inger. Det lät som om han hade gjort Ingvar, och det var ju sant! Tack vare Folke fick Ingvar 8 år extra.

Den andra episoden är lika härlig. Jag hade hittat en bra fiskrestaurang, Sjöbaren i Haga dit jag gick ganska ofta. Första gången var före transplantationen och Ingvar var jättedålig. Jag gick dit och åt deras fiskgratäng. Den här ska jag inte äta igen utan att Ingvar är med, bestämde jag. Så blev det. På ett av våra återbesök, när Ingvar mådde riktigt bra, fick vi permis från 21:an för att åka ner till Sjöbaren i Haga. Vi åt fiskgratäng och drack vin. Din fiskgratäng är godare sa min älskade. När vi kom tillbaka skämtade syrrorna med oss och frågade: Ingvar, behöver du göra en alkotest?

Vi fick åtta extraår tillsammans. Vi hann köpa vår underbara kolonistuga och ha den i fem år. Nu är den min! Saknar dig så mycket.

Smärtsamma minnen

9 Jan

Insidan i DN har haft två artiklar om barn som dött innan-, under- och strax efter förlossningen. Jag har tre döttrar, två är i livet. Mellandottern, Maria, dog när hon var sex dagar gammal. Orsaken var att hennes lungor inte var färdiga. Beskedet att Maria var död kom på telefon, klockan tio en söndagskväll. Ett minne som inristat i min kropp och min själ. Marias begravning var i kapellet på Karolinska i Solna. men var hon begravdes fick vi inte veta, jag och hennes pappa. Vi var där, hade blommor med oss, men efter begravningen tittade inte prästen mot oss, han bara gick sin väg. Något samtal med honom fick vi inte. Vi var 23 och 24 år gamla. Chocken var så stor, sorgen likaså och vi fick aldrig veta var hon skulle begravas. Något som jag nu vet, efter artiklarna, var ett lagbrott.

Inte visste jag att Du är hos änglarnas barn som slumrar i namnlösa gravar utan blommor och pynt.

Men änglarna vet och sjunger en vaggsång för dig om en vacker värld där sorgen inte finns”

Dikten är skriven av Rehné, mamman som äntligen, tillsammans med sin man och son, hittade dotterns namnlösa grav efter nästan 60 år. På Skogskyrkogården. Arnold och Rehné vill att det ska uppföras ett minnesmärke av något slag vid de namnlösa gravarna, där ofta flera barn är begravda i samma grav. Jag stödjer den önskan.

Min Maria föddes den 7 juli 1971. Trots att många år hade gått gjorde man på samma sätt, begravde de namnlösa små barnen i gravar på Skogskyrkogården. Utan att föräldrarna fick veta var.

Men ni kunde väl ha frågat? Ja, det är en fråga som har förföljt mig under alla år. Varför var det ingen som funderade över begravningen av Maria. Och att det är viktigt med en grav. Mina skuldkänslor har varit enorma. Vi hann aldrig döpa Maria. Jag förträngde henne, stoppade in minnet av henne djupt in i själen.

Mina skuldkänslor mildrades, ja, de försvann nästan, när jag och Ingvar hittade platsen på Skogskyrkogården där hon låg begravd, i en grav med ganska många små barn. Ingvar och jag åkte dit, jag satte mig på en sten och med Ingvars trygga armar runt mig kunde jag äntligen gråta ut min sorg och min skuld. När jag hade torkat tårarna bestämde vi att Maria skulle flyttas till sin morfar på Sollentuna kyrkogård. Under många år åkte vi dit och satte blommor, både till pappa och till Maria. Jag planterade en ros med små rosa rosor. Jag tog även kontakt med sjukhusprästen på Karolinska. Den som var på Marias begravning var död men jag pratade med den som kom efter. Ett bra samtal som även det lyfte bort skuld från mina axlar.

Nu har jag flyttat Maria till Ingvars grav. Där vilar hon trygg bredvid mannen i mitt liv.

Andra artikeln var i dagens DN, i den kommer flera läsarröster till tals. Som alla beskriver ungefär samma förlopp, tystnad, glöm och gå vidare, en namnlös grav på Skogskyrkogården. Så här skriver Lille-Mor P:

1972 födde jag med kejsarsnitt mitt första barn – en son som dock dog innan jag fick träffa honom. Min man tvingade sig in i rummet med det döda barnet – annars hade han inte heller fått se det.

Även resten av proceduren på BB var som i din artikel. jag blev sjukskriven i tio dagar men ingen i personalen berättade vad som skulle hända med barnet.”

Jag hoppas innerligt att rutinerna är helt annorlunda nu. Men att det så sent som 1971 och 1972 var så illa som för mig och Lille-Mor är förskräckligt. Personalen på förlossningen och BB är naturligtvis inte känslokalla, men de agerar så. Jag har inga kort på Maria så hon får en vacker blomma från sin mamma. Och kortet på fågelbadet med den lilla sparven som är Maria. Står under äppelträdet i koloniträdgården.

      

Nya traditioner!

22 Dec

Julgransplundring med barnbarnen. En av de käraste traditionerna, barnbarnen älskade det och Ingvar och jag var minst lika förtjusta. Alla fick en klurig inbjudan som Ingvar och jag under mycket fnissande fixade och postade.Två timmar höll vi på, inga föräldrar fick vara med. det var mormor och morfars stund med barnbarnen. Som inleddes med dans kring granen, därefter gick ungarna på jakt i lägenheten, alla julprydnader skulle samlas ihop och ställas på bordet i vardagsrummet. Granen kläddes av, Ingvar sågade av grenarna och det tillagades barrsoppa i en av våra kopparbunkar. När allt var klart, granen nedburen till miljöstugan och allt pynt var på plats i källaren käkade vi hemgjorda hamburgare. Slutklämmen var jakten på godispåsarna. Dem hade jag gömt, alla hade ett namn. Svårt för de stora, lättare för de minsta. Efter detta plingade det på dörren, barnbarnen hämtades och Ingvar och jag pustade ut.

   

Jag har alltid älskat julen. Hemma på Landsnoravägen var firandet sig likt år efter år. Hela december pågick förberedelserna, vi bakade och stökade, Gunnar hade ansvar för nötkakorna, jag för tigerkakan. Pappa jobbade, varje kväll, efter jobbet åkte han runt hela stan och fixade med folks TV-apparater. Jag följde ganska ofta med. Dessutom tjatade jag, pappa har du köpt gran. Vilket han inte hade, den kom hem dagen före julafton. Gunnar och jag pyntade den. Men dan före julafton åkte vi ganska tidigt i säng. Mamma och pappa skulle fixa det sista. Det var svårt att somna. Julaftonsmorgon väcktes vi av mamma, hon hade ett levande ljus i handen och viskade: God morgon, frukosten är klar. Vi vaknade till ett förändrat hem. Med levande ljus, tänd gran, julpynt och en frukost bestående av varm choklad och skinkmackor. En julklapp var! Tanken var att vi skulle vara sysselsatta under den långa dagen. Mormor var på plats, hon kom några dagar före julafton. Hojtade redan i hallen: ungar nu drar vi en spader men först ska jag skura källartrappan. För den är väl inte skurad sedan jag var här sist. Nej sa mamma lugnt, den har jag sparat till dig.

    

Jag har hållit stenhårt fast i traditionerna, granen kläs dan före, tidigt i säng, mamma ska pynta. När jag träffade Ingvar höll vi fast i detta. Även om nog min älskade man ibland tyckte att jag var lite väl traditionsbunden. Han kunde tänka sig att rucka på en del. För att göra det lite enklare. Men tji fick han.

        

Men nu är det dags för nya traditioner. Det här blir den femte julen som jag firar utan min älskade man. Det är tungt och stundom så svårt. Sorgen gör sig påmind. De senaste åren har allt förändrats. Jag hämtar mamma på Edö och sedan äter vi jullunch. Sill, sillsallad och Jansson. Allt det som mamma tycker bäst om. I år blir det andra året som jag åker hem till Marianne och firar julaftonskväll. På juldagen går jag hem till familjen Heidling och äter julmiddag. Det kommer att bli annorlunda men det kommer att bli bra.

 

Förlösande samtal!

18 Dec

Förlösande samtal, ja verkligen! Var hos Karin idag. Som jag gått i samtal hos sedan februari. Vilket jag får tacka min dotter Marie-Louise för. Det var hon som, någon gång i januari, sa till mig: mamma jag orkar inte se dig så här ledsen, du måste söka hjälp. Jag kan inte hjälpa dig och det vet du. Jag gjorde som hon sa och började i samtalsterapi hos Karin. För att komma ur sorgcirkeln, som jag var fast i. Hitta nya strategier, nya tänkesätt. Vilket jag har gjort!

December, julmånaden, klart att det är svårt. Jag har just nu jättesvårt, sorgen överfaller mig hela tiden. Jag pratade med Karin om boken som jag fick av Annette, sommaren när min älskade dog ifrån mig, 2013. Så här skriverförfattaren: Ibland säger jag till honom, jag har inte tid nu, jag tar en paus. Allt går jättebra ett tag, sedan kommer sorgen, utan förvarning och kastar sig över mig. Smiter in genom den låsta dörren. En mycket träffsäker beskrivning! Runt detta kretsade vårt samtal idag. Hur ska jag hitta strategier, hur ska jag möta dessa, om jag får säga så, anfall.

Du behöver din blogg Inger, där kan du sätta ord på dina känslor, på det som är svårt, som du inte kan prata med någon om. Så nu börjar jag blogga igen, om smått och stort, om vardagen och om sorgen. Som jag måste sätta ord på!

Jag behöver komma upp på morgonen, jag måste komma till ro på natten. Hur är den stora frågan. Karin pratade om hur oro kan lindras. Ta en stund varje dag och koncentrera dig på din oro. Andra tider på dagen motas den bort. Kanske ska du göra så, ta en stund varje dag och ägna dig åt din sorg efter Ingvar, resten av dagen får han hålla sig lugn. Och då kom jag på det!

Pergolan! Varje kväll, när jag bor i min kolonistugan, sitter jag i pergolan. Med alla värmeljus tända, alla slingor och ett glas vin. och jag pratar med Ingvar. Om dagen, hur jag känner mig, vad som har hänt, vad som oroar mig. Ibland, oftast, pratar jag högt med honom. Ja, inte så att jag stör grannarna, men jag pratar med honom. Då finner jag ro och harmoni, han är med mig där i pergolan. Varför gör jag inte så här, i lägenheten? Så ikväll tar jag ett snack med mannen i mitt liv! Tack Karin!