Smärtsamma minnen

9 Jan

Insidan i DN har haft två artiklar om barn som dött innan-, under- och strax efter förlossningen. Jag har tre döttrar, två är i livet. Mellandottern, Maria, dog när hon var sex dagar gammal. Orsaken var att hennes lungor inte var färdiga. Beskedet att Maria var död kom på telefon, klockan tio en söndagskväll. Ett minne som inristat i min kropp och min själ. Marias begravning var i kapellet på Karolinska i Solna. men var hon begravdes fick vi inte veta, jag och hennes pappa. Vi var där, hade blommor med oss, men efter begravningen tittade inte prästen mot oss, han bara gick sin väg. Något samtal med honom fick vi inte. Vi var 23 och 24 år gamla. Chocken var så stor, sorgen likaså och vi fick aldrig veta var hon skulle begravas. Något som jag nu vet, efter artiklarna, var ett lagbrott.

Inte visste jag att Du är hos änglarnas barn som slumrar i namnlösa gravar utan blommor och pynt.

Men änglarna vet och sjunger en vaggsång för dig om en vacker värld där sorgen inte finns”

Dikten är skriven av Rehné, mamman som äntligen, tillsammans med sin man och son, hittade dotterns namnlösa grav efter nästan 60 år. På Skogskyrkogården. Arnold och Rehné vill att det ska uppföras ett minnesmärke av något slag vid de namnlösa gravarna, där ofta flera barn är begravda i samma grav. Jag stödjer den önskan.

Min Maria föddes den 7 juli 1971. Trots att många år hade gått gjorde man på samma sätt, begravde de namnlösa små barnen i gravar på Skogskyrkogården. Utan att föräldrarna fick veta var.

Men ni kunde väl ha frågat? Ja, det är en fråga som har förföljt mig under alla år. Varför var det ingen som funderade över begravningen av Maria. Och att det är viktigt med en grav. Mina skuldkänslor har varit enorma. Vi hann aldrig döpa Maria. Jag förträngde henne, stoppade in minnet av henne djupt in i själen.

Mina skuldkänslor mildrades, ja, de försvann nästan, när jag och Ingvar hittade platsen på Skogskyrkogården där hon låg begravd, i en grav med ganska många små barn. Ingvar och jag åkte dit, jag satte mig på en sten och med Ingvars trygga armar runt mig kunde jag äntligen gråta ut min sorg och min skuld. När jag hade torkat tårarna bestämde vi att Maria skulle flyttas till sin morfar på Sollentuna kyrkogård. Under många år åkte vi dit och satte blommor, både till pappa och till Maria. Jag planterade en ros med små rosa rosor. Jag tog även kontakt med sjukhusprästen på Karolinska. Den som var på Marias begravning var död men jag pratade med den som kom efter. Ett bra samtal som även det lyfte bort skuld från mina axlar.

Nu har jag flyttat Maria till Ingvars grav. Där vilar hon trygg bredvid mannen i mitt liv.

Andra artikeln var i dagens DN, i den kommer flera läsarröster till tals. Som alla beskriver ungefär samma förlopp, tystnad, glöm och gå vidare, en namnlös grav på Skogskyrkogården. Så här skriver Lille-Mor P:

1972 födde jag med kejsarsnitt mitt första barn – en son som dock dog innan jag fick träffa honom. Min man tvingade sig in i rummet med det döda barnet – annars hade han inte heller fått se det.

Även resten av proceduren på BB var som i din artikel. jag blev sjukskriven i tio dagar men ingen i personalen berättade vad som skulle hända med barnet.”

Jag hoppas innerligt att rutinerna är helt annorlunda nu. Men att det så sent som 1971 och 1972 var så illa som för mig och Lille-Mor är förskräckligt. Personalen på förlossningen och BB är naturligtvis inte känslokalla, men de agerar så. Jag har inga kort på Maria så hon får en vacker blomma från sin mamma. Och kortet på fågelbadet med den lilla sparven som är Maria. Står under äppelträdet i koloniträdgården.

      

Annonser

Nya traditioner!

22 Dec

Julgransplundring med barnbarnen. En av de käraste traditionerna, barnbarnen älskade det och Ingvar och jag var minst lika förtjusta. Alla fick en klurig inbjudan som Ingvar och jag under mycket fnissande fixade och postade.Två timmar höll vi på, inga föräldrar fick vara med. det var mormor och morfars stund med barnbarnen. Som inleddes med dans kring granen, därefter gick ungarna på jakt i lägenheten, alla julprydnader skulle samlas ihop och ställas på bordet i vardagsrummet. Granen kläddes av, Ingvar sågade av grenarna och det tillagades barrsoppa i en av våra kopparbunkar. När allt var klart, granen nedburen till miljöstugan och allt pynt var på plats i källaren käkade vi hemgjorda hamburgare. Slutklämmen var jakten på godispåsarna. Dem hade jag gömt, alla hade ett namn. Svårt för de stora, lättare för de minsta. Efter detta plingade det på dörren, barnbarnen hämtades och Ingvar och jag pustade ut.

   

Jag har alltid älskat julen. Hemma på Landsnoravägen var firandet sig likt år efter år. Hela december pågick förberedelserna, vi bakade och stökade, Gunnar hade ansvar för nötkakorna, jag för tigerkakan. Pappa jobbade, varje kväll, efter jobbet åkte han runt hela stan och fixade med folks TV-apparater. Jag följde ganska ofta med. Dessutom tjatade jag, pappa har du köpt gran. Vilket han inte hade, den kom hem dagen före julafton. Gunnar och jag pyntade den. Men dan före julafton åkte vi ganska tidigt i säng. Mamma och pappa skulle fixa det sista. Det var svårt att somna. Julaftonsmorgon väcktes vi av mamma, hon hade ett levande ljus i handen och viskade: God morgon, frukosten är klar. Vi vaknade till ett förändrat hem. Med levande ljus, tänd gran, julpynt och en frukost bestående av varm choklad och skinkmackor. En julklapp var! Tanken var att vi skulle vara sysselsatta under den långa dagen. Mormor var på plats, hon kom några dagar före julafton. Hojtade redan i hallen: ungar nu drar vi en spader men först ska jag skura källartrappan. För den är väl inte skurad sedan jag var här sist. Nej sa mamma lugnt, den har jag sparat till dig.

    

Jag har hållit stenhårt fast i traditionerna, granen kläs dan före, tidigt i säng, mamma ska pynta. När jag träffade Ingvar höll vi fast i detta. Även om nog min älskade man ibland tyckte att jag var lite väl traditionsbunden. Han kunde tänka sig att rucka på en del. För att göra det lite enklare. Men tji fick han.

        

Men nu är det dags för nya traditioner. Det här blir den femte julen som jag firar utan min älskade man. Det är tungt och stundom så svårt. Sorgen gör sig påmind. De senaste åren har allt förändrats. Jag hämtar mamma på Edö och sedan äter vi jullunch. Sill, sillsallad och Jansson. Allt det som mamma tycker bäst om. I år blir det andra året som jag åker hem till Marianne och firar julaftonskväll. På juldagen går jag hem till familjen Heidling och äter julmiddag. Det kommer att bli annorlunda men det kommer att bli bra.

 

Förlösande samtal!

18 Dec

Förlösande samtal, ja verkligen! Var hos Karin idag. Som jag gått i samtal hos sedan februari. Vilket jag får tacka min dotter Marie-Louise för. Det var hon som, någon gång i januari, sa till mig: mamma jag orkar inte se dig så här ledsen, du måste söka hjälp. Jag kan inte hjälpa dig och det vet du. Jag gjorde som hon sa och började i samtalsterapi hos Karin. För att komma ur sorgcirkeln, som jag var fast i. Hitta nya strategier, nya tänkesätt. Vilket jag har gjort!

December, julmånaden, klart att det är svårt. Jag har just nu jättesvårt, sorgen överfaller mig hela tiden. Jag pratade med Karin om boken som jag fick av Annette, sommaren när min älskade dog ifrån mig, 2013. Så här skriverförfattaren: Ibland säger jag till honom, jag har inte tid nu, jag tar en paus. Allt går jättebra ett tag, sedan kommer sorgen, utan förvarning och kastar sig över mig. Smiter in genom den låsta dörren. En mycket träffsäker beskrivning! Runt detta kretsade vårt samtal idag. Hur ska jag hitta strategier, hur ska jag möta dessa, om jag får säga så, anfall.

Du behöver din blogg Inger, där kan du sätta ord på dina känslor, på det som är svårt, som du inte kan prata med någon om. Så nu börjar jag blogga igen, om smått och stort, om vardagen och om sorgen. Som jag måste sätta ord på!

Jag behöver komma upp på morgonen, jag måste komma till ro på natten. Hur är den stora frågan. Karin pratade om hur oro kan lindras. Ta en stund varje dag och koncentrera dig på din oro. Andra tider på dagen motas den bort. Kanske ska du göra så, ta en stund varje dag och ägna dig åt din sorg efter Ingvar, resten av dagen får han hålla sig lugn. Och då kom jag på det!

Pergolan! Varje kväll, när jag bor i min kolonistugan, sitter jag i pergolan. Med alla värmeljus tända, alla slingor och ett glas vin. och jag pratar med Ingvar. Om dagen, hur jag känner mig, vad som har hänt, vad som oroar mig. Ibland, oftast, pratar jag högt med honom. Ja, inte så att jag stör grannarna, men jag pratar med honom. Då finner jag ro och harmoni, han är med mig där i pergolan. Varför gör jag inte så här, i lägenheten? Så ikväll tar jag ett snack med mannen i mitt liv! Tack Karin!

Maktfullkomlighet!

14 Okt

Pubafton i min älskade koloni. Fortfarande min älskade koloni men något har smugit sig in, som inte alls känns bra. Misstämning, ilska och konfrontation. Tyvärr är det styrelsen som har skapat den när dialog har ersatts med konfrontation. Reglerna ska följas till varje pris!

I tisdags lämnade jag styrelsen i koloniföreningen med omedelbar verkan. Ett steg som jag så sent som för någon månad sedan aldrig trodde att jag skulle ta. Den utlösande faktorn var en upphandling av nytt golv i föreningshuset, en upphandling som någon/några i styrelsen ansåg att jag hade hela ansvaret för och som jag inte ansågs ha skött på ett korrekt sätt. Jag blev oerhört illa behandlad på ett styrelsemöte. På ett sätt som jag aldrig har varit med om tidigare. Ingen sa något, ordföranden lyfte inte ett finger för att stoppa det hela. Där gick min gräns. men det började tidigare, på den extra trädgårdssynen som vi i styrelsen gjorde i augusti.

En mycket obehaglig trädgårdssyn där dialog och trevliga samtal med kolonisterna ersattes av konfrontation. För mig räcker det inte med att reservera mig mot tokiga, ibland horribla, beslut. Jag kände att jag kan inte längre vara en del av den här styrelsen.

Detta fick mig att fundera. Vad är det som händer med en del människor när de får makt, om så ”bara” i en koloniförenings styrelse. Som ordförande, vice ordförande eller kassör. En kassör har väldigt mycket makt. En makt, som om den inte balanseras och kontrolleras, kan bli förödande. Det har den blivit i vår förening. Tillsammans med en ordförande som använder sin makt till kontroll, paragrafrytteri och regelhysteri blir naturligtvis resultatet värsta tänkbara.

Jag har varit medlem i tre koloniföreningar, två med odlingslotter och nu med kolonistugor. När vi bodde i Skogås skaffade Ingvar och jag oss en odlingslott. Odla ville vi, torparsonen Ingvar och jag som växt upp i villa med en mamma som levde för sin trädgård. Ordföranden i Skogås var förskräcklig. maktfullkomlig och elak. Inget välkomnande, bara gnäll.

När vi flyttade till Farsta strand skaffade vi lott ner vid Forsån. Samma sak där, ordföranden var en bitter äldre man som till råga på eländet var öppet rasist. Det var många som for väldigt illa. Som tur vad avgick han frivilligt och Ingvar efterträdde honom. Vilken skillnad det blev.

Så fick vi då äntligen stuga i Skarpnäck 2008. Visst gnälldes det på styrelsen, särskilt kanske på kassören, men det var trots allt en välfungerande ordförande och styrelse. Nästa ordförande var, tycker jag ett snäpp bättre och under mitt första år i styrelsen fungerade allt relativt bra. Och det var definitivt övervägande dialog och aldrig direkt konfrontation.

Men nu har maktfullkomligheten tagit plats i styrelsen. regler ska följas, punkt. Och jag undrar, vad är det som händer med en del människor när de får makt. Och varför är det så vanligt i kolonistyrelser.

 

Inte långt kvar nu!

22 Sep

Gudrun på trappan, lycklig och nöjd. Hela säsongen ligger framför oss. Men nu är det slut för i år, nästan. Den 8 oktober går flyttlasset hem till Farsta strand, Monika kör mig, Gudrun och alla kartonger. Några dagar tidigare kör Gunnar hem några kartonger. Kan inte säga att jag är så glad, det har gått för fort. Tycker att det var alldeles nyss som vi flyttade ut. Samtidigt är det skönt att komma hem till min fina, trivsamma lägenhet. Med alla bekvämligheter. Nära till badrummet, till duschen, varmvatten, och mina sköna fåtölj. Men jag tror inte att Gudrun ser några fördelar.

Som ni ser var det inte varmt och skönt när vi flyttade ut, Gudrun och jag. Linda och Erika sitter i pergolan och fryser, som tröst fick de varmt kaffe och mackor. Alltid lika skönt när de två flyttar ut oss, det går snabbt och effektivt. Stor bil, effektiva tjejer, bra kombo. Vattnet var faktiskt inte påsatt, det gjordes dagen efter. Men det gick bra. Utom att det som vanligt strulade innan vattnet var på, både inne och ute och varmvattenberedaren igång. Den som nu har lagt av helt.

Så här kallt var det! Tack Gittan för de varma, sköna strumporna från Indien. det är nog dags att plocka fram dem igen.

      

Början på maj, växter bor fortfarande inne, lite senare, fikonträdet har fått flytta ut, sista kortet vet jag faktiskt inte vad det är för växt. Nåja, vi glömmer den. Det blev en mycket märklig vår, kall och torr. Inte en droppe regn, sämsta tänkbara för växterna. Äppelblommorna och persikoblommorna frös, resultat, en persika och väldigt få äpplen. Blommorna på grindstolparna frös, eländes, elände.

  

Underbara tulpaner! Första pubkvällen, äntligen. nu kan sommarlivet börja. men inte är det varmt inte, som ni tydligt kan se.

Äntligen varmt, första trädgårdsröjet, 22 maj tror jag visst att det var. Så varmt, kolla Mattias, han har nästan värmeslag. Ett mycket lyckat röj med efterföljande grillfest! Tack alla älskade vänner. älskar er alla. Böljan varade den helgen, sen var det kört igen.

Så, då är det slut för nu. Fortsätter snart med min berättelse, betraktelse över den här mycket märkliga säsongen. Som, tyvärr, snart är slut.

 

Annat fokus!

20 Sep

När jag startade min blogg, när det nu var, var inriktningen politik, vardagslivet och kolonistugan/trädgården. När min älskade Ingvar dog för fyra år sedan ändrade den inriktning. Bloggen blev en ventil för min stora sorg och saknad. Nu känner jag att det är dags att gå tillbaka till det ursprungliga. En blandning av vardagslivet, här och nu, kolonin, politik och dagsaktuella händelser, och, när det svajar till, även om sorg och saknad. Men livet måste gå vidare och det är dags för mig att sluta gå runt i sorgens cirkel, dags att vara här och nu.

Katt på, inte hett, men plåttak. Den här sommaren har varit mycket märklig. Tänker skriva en hel del om den. Om min trädgård, om Gudrun och, snart, om flytten hem igen.

        

Det har varit en konstig vår, sommar och nu höst. Återkommer till det i ett blogginlägg snart. Men det har blommat och det har varit mycket trevlig samvaro i min pergola. Så jag känner mig nöjd. Snart går flyttlasset hem, kan bli ganska skönt. Naturligtvis börjar jag genast planera för säsongen 2018. Vi hörs snart igen.

 

Bara om min älskade väntar!

8 Jul

Den här sommaren har verkligen varit upp och ner. jag tror att Monika gjorde en mycket bra analys av min ”Björndröm”. Det är svårt, från den ena minuten till den andra, inte riktigt kanske, men nästan, växlar min sinnesstämning. Jag har svårt att ta mig ur sängen, vill inte börja dagen. Känner mig så ledsen, så ensam. men när jag äntligen bestämmer mig, fixar frukost, sätter mig i pergolan, så mår jag mycket bättre. Ja, då kan jag känner mig lycklig. Sedan dyker jag ner ett tag, för att efter en stund kravla mig upp. så ser dagarna ut. behövs inte mycket för att jag ska börja gråta.

Jag är inte förvånad, det är inte det, men det är så svårt. När jag såg det fantastiska programmet om Totta Näslund grät jag oavbrutet. Totta var Ingvars favoritartist och de hade ganska mycket gemensamt. Båda kom från små sågverkssamhällen i Norrland, båda drog söderut tidigt. Ingvar var bara 14 år när han kom till Stockholm. Det var ett hårt liv, även om både storebror och storasyster redan bodde här. Kalle, mitt barnbarn, tröstade mig för några år sedan, när jag grät. Mormor, sa han, jag är säker på att just nu sitter morfar och Totta på ett moln och delar på en pilsner eller två. Och morfar, han väntar på dig!

Den första, men inte sista, låt som vi dansade till, tät, tät, i Opatija 1981, var ”I never promised you a Rosegarden”. För tre år sedan, i augusti, hade jag en liten minnesstund i trädgården med släkt och vänner. Då spikade vi upp skylten i pergolan, som Isa hade målat. Rosegarden stod det på den och så heter min trädgård nu. Till minne av min älskade och vår första dans. Så lyckliga vi var i 32 år. Det är de lyckliga åren som jag försöker tänka på när saknaden och sorgen är som svårast.