Sorg och saknad!

28 Aug

IMG_0018

Idag, den 28 augusti, skulle min älskade Ingvar ha fyllt 74 år. Men livet ville annorlunda. Den 23 juni lämnade han mig. Jag hade under minst ett år förstått att Ingvar var mycket svårt sjuk, att hans reumatism hade förvärrats. men jag vågade inte tänka tanken att han skulle dö. Vi som var så lyckliga tillsammans, han som hade klarat den svåra lungtransplantationen, han kan väl inte dö ifrån mig. Lämna mig! Att Ingvar förstod att slutet var nära har jag förstått, men han gjorde allt för att bespara mig smärtan.

Ingvar (23)

Benicasim 1986, en trevlig lunch med vännerna Valdemar och Hans. En stor del av vårt liv kretsade kring reumatismen. Vi träffades på en rehabiliteringsresa till Opatija, forna Jugoslavien, och vår sista resa tillsammans var till Vintersol 2006. Då hade Ingvar genomgått sin lungtransplantation 2005 och kommit ut på andra sidan. Med en enorm envishet och kärlek från mig klarade han av det. Trots 60 dagar på intensiven. Men sjukdomen styrde inte vårt liv. Ingen av oss ville förknippas med sjukdom, vi försökte leva som om inte sjukdomen fanns. Men den lurade runt hörnet. Livet är bräckligt, när man minst anar slås det sönder.

IMG_1297

Det är nu drygt tre år sedan Ingvar dog. Men jag har inte lyckats hantera min sorg och saknad. Den här sommaren har varit svår. På ett annat sätt än tidigare år. Jag har svårt att sätta fingret på varför. Men jag inser att jag har ramlat ner i en svacka som jag måste, på ett eller annat sätt, ta mig ur. Jag måste, helt enkelt, klara av att vara ensam, vila i mig själv, hitta strategier. Lättare sagt än gjort men jag måste. För min egen skull, för mina döttrars skull, för mina barnbarns skull. Och jag vet, som en av mina bästa vänner brukar säga, Inger, Ingvar vill inte att du ska ramla ner i det svarta hålet.

IMG_0322

Red hands cave.

18 Jul

IMG_0031

Blev så inspirerad att skriva ett inlägg om vår resa till Australien. Berättade för Lilian idag om resan, 4 veckor, först en i Sidney, sedan en två veckor lång ”road trip”, därefter en avslutande vecka i Sidney. Då vi bland annat gifte oss, den 27 februari 2001. Vi åkte med Ingvars syster och svåger men dem tänker jag inte skriva ett ord om. Vi borde ha åkt själva, deras sällskap var ingen höjdare. Nog talat om det. Jag har inte scannat in så många bilder från resan, tror att det ligger flera i datorn hemma. Så ni får nöja er med dem jag har. Ovan min älskade när vi besökte en vingård nära Melbourne.

IMG_0045

Jag tänker inte skriva om vårt bröllop, det har jag gjort flera gånger, om vår lyckliga dag när vi sa ja till varandra där på den lilla udden i Mosmon. Nej, jag tänker berätta om när vi besökte Aboriginernas heliga plats uppe i Blue Mountain. Jag har tyvärr inga bilder därifrån. Kan finnas i datorn hemma men inte i min lap top. Det var de sista dagarna av vår ”Road trip” som vi anlände till Blue Mountain (är nog felstavat, Blå Bergen). När vi checkade in på hotellet frågade vi efter Red Hands Cave, som vi hade hört talas om. Portiern berättade om den heliga platsen vid en liten tjärn, mitt ute i urskogen. En liten bit därifrån låg den berömda grottan. Vi fick en utmärkt vägbeskrivning och en varning. Det är ingen vidare bra väg, men er bil bör klara av den utan att köra fast. Men det kommer att bli skumpigt!

Till vår glädje ville inte vårt resesällskap följa med. Så vi drog iväg själva, rakt ut i skogen. Det var skumpigt! I alla träd, mest i Eukalyptosträden, satt massor av papegojor, av alla möjliga sorter. Det var ett öronbedövande tjatter. Efter cirka en halvtimme kom vi fram till den heliga platsen. Det var värt allt skumpande, platsen var verkligen magisk. Så stilla, så rofylld, en vacker lite tjärn, spegelblank, en gräsmatta, vackra blommor och en liten bergknalle. Runt omkring skog. Den kändes verkligen helig.

Efter en stunds eftertanke på denna andliga plats gav vi oss iväg, in i den ganska glesa skogen. Vägen till grottan var väl skyltad. precis vid ingången till den smala stigen stod en varningsskylt. Den varnade för en av världens farligaste ormar, kommer inte ihåg namnet, har väl förträngt det. Det var en liten orm, svår att upptäckta, med ett dödligt gift. Om någon av oss hade blivit biten hade vi dött, hade aldrig hunnit till den lilla staden. Jag blev milt sagt skräckslagen. Är det något jag är riktigt rädd för så är det ormar och spindlar. Båda delarna finns i Australien, de farligaste arterna i världen. Lugn sa min älskade man, ormen är räddare än vi. Inte möjligt sa jag, du får gå själv. Nej, sa Ingvar, jag går före och stampar i marken, jag lovar att det inte kommer någon orm. Så galna är de inte. Jag följde med på stigen och efter en stund var vi framme. Vilken tur att jag litade på mannen i mitt liv. Det var en fantastisk upplevelse. Så fascinerande, så vackert. Målningarna var urgamla, minst 1000 år gamla. Tror att de var ännu äldre, men vill inte överdriva. Aboriginer hade målat vackra målningar, de mest framträdande var händer, av färg från den röda jorden. Vi stod länge, hand i hand, och beundrade målningarna. Sedan gick vi tillbaka, vilade en stund vid tjärnen. Efter en stund åkte vi, eller rättare sagt, skumpade vi tillbaka till staden. Under ett öronbedövande tjatter från papegojorna. Det var sen kväll när vi kom tillbaka till hotellet.

Eftersom resesällskapet hade somnat gick vi ut, bara vi två, och åt en sen middag. Vi var mycket lyckliga!

IMG_0039

Kort taget av min älskade bror Per-Erik. Vi hade en alldeles egen dag som vi inledde med frukost tillsammans med Ingvar nere vid Mosmans strandpromenad. Där lämnade Ingvar oss och vi hade hela dagen för oss själva. En underbart vacker strandpromenad. men jag vågade knappt titta upp i träden, där hängde de omtalade, livsfarliga spindlarna. Efter lunch  och en tur med färjan handlade vi lammstek som jag tillagade till middag. Det hade Per-Erik beställt, ingen gör så god lammstek och potatisgratäng som du. Smickrade min bror!

Min älskade kolonistuga och trädgård!

13 Jul

IMG_8294

Tänkte att jag skulle skriva en lycklig blogg idag. Det är ju inte bara sorg inom mig, livsglädjen har kommit tillbaka. Jag älskar min kolonistuga och min trädgård. det är här jag finner ro och harmoni. Visserligen har trädgården växt mig över huvudet just nu. Så några dagars ogräsrensning är absolut nödvändigt. I höst måste jag röja rejält, framför allt vid häcken. Insidan, där största rabatten är, går inte längre att klippa. Ingvar sa alltid att det måste gå att röra sig mellan rabatten och häcken. Det finns inte en chans just nu. Fanns det inte förra året heller. Så i höst blir det gallring, delning av jättestora perenner och rensning av gången mellan häck och rabatt. Men det är i höst det!

IMG_8306     IMG_8297    IMG_8311

Min trädgård i våras, början på maj. magnolian blommar, den har aldrig varit så generös i sin blomning som i år.

IMG_8331    IMG_8341     IMG_8347

Fortfarande vår. Tulpanerna blommar, magnolian i sin fulla prakt, pallkragarna klara för grönsaksodlingen. Allt underbart ligger framför mig. jag älskar den här tiden, när hela säsongen är kvar och det är långt till hösten. fast när jag sådde salladen, rucola och mixad sallad, gjorde jag verkligen ett feltänk. Jag satte så mycket att jag nu är tvungen att rycka upp den. Alldeles för mycket, bättre att sätta nytt. Fast det känns verkligen som slöseri.

IMG_8381 (1)    IMG_8384    IMG_8396

Växthuset är fullt, fem tomatplantor, en paprika, en aubergine, en djungelgurka, basilika, tre olika sorter och naturligtvis min älskade papegojblomma, som inte blommar och boggisen som blommar. Och den där frukten som jag fick av Annette i födelsedagspresent, men inte kommer ihåg vad den heter. Sist men inte minst en taggig gurka. Salladen innan den växte mig över huvudet.

IMG_8398        IMG_8400

Min älskade Gudrun, hon är ett underbart sällskap.

IMG_8456     IMG_8468    IMG_8488

Verandafönstret som är så vackert, persikoträdet som dignar av persikor och mina älskade barnbarn och vänner som kopplar av och äter gott efter allt trädgårdsarbete. Älskar er!

IMG_8611     IMG_8750

Så där, nu är vi framme i början på juli, där vi befinner oss nu. Fortfarande mycket kvar av säsongen. Och jag njuter av kolonilivet i fulla drag, med trädgården, med alla fester, med barn och barnbarn och med alla mina älskade vänner. Än så är det långt till hösten. Det kommer snart mera kolonilycka!

Sorgen efter min lilla flicka.

12 Jul

IMG_8294

Igår skrev jag om min lilla Maria som bara blev sex dagar gammal. Om sorgen men också om skuldkänslorna. Jag kände att jag måste skriva mer, jag utelämnade alltför mycket. Min blogg använder jag ju för att skriva om det svåra och mörka. Men även om det ljusa och fina. Jag har inga kort på Maria så det får bli blommor i den här berättelsen. Berättelsen om en mycket svår tid i mitt liv, en av de svåraste.

IMG_8313

Något gick på tok när jag var i fjärde månaden. Jag skulle på kontroll hos barnmorskan. Vi bodde på Malmvägen i Sollentuna då, mitt ex, Annette och jag. Mödravårdscentralen var ute på Löwenströmska, i Upplands Väsby. En ganska lång resa, först pendeltåg, sedan buss. Fostret har slutat växa sa barnmorskan, jag förstår inte riktigt vad som har hänt. Jag åkte direkt hem till mamma efter besöket, livrädd för vad som hade hänt. Men vid nästa besök var allt som det skulle och jag lugnade ner mig. Allt skulle nog gå bra, det hade det ju gjort när jag fick Annette.

Så blev det då juli, Maria var beräknad till början på juli. Första helgen i juli fick jag värkar så vi lämnade Annette hos mamma och åkte in till Löwenströmska. Väl där avtog värkarna. Jag fick åka hem över helgen för att återkomma på söndagskvällen. Förlossningen skulle sättas igång. Löwenströmska ville ha planerade förlossningar och eftersom jag ansågs fullgången blev beslutet igångsättning. Det gick inte bra!

IMG_8387

Maria ville vara kvar i magen ett tag till. Det ville inte överläkaren på förlossningen. Jag vädjade, berättade vad som hade hänt när jag var i fjärde månaden. Han lyssnade inte på den förtvivlade 22:åringen. Det ska bli barn idag, jag spräcker hinnorna. Vilket skedde, Maria föddes, en pytteliten flicka, med mörkt hår. Så söt!

Efter en timme fick vi besked om att hon skulle i ilfart till Karolinska barnsjukhuset, avdelning 9. Hon hade snabbt blivit dålig. Hennes lungor var inte färdigutvecklade, hon bedömdes vara en månad för tidigt född.

Det blev sex dagars berg och dalbana. På söndagen var hon riktigt dålig under förmiddagen men hon blev bättre och läkarna sa att vi lugnt kunde åka hem. Klockan tio på söndagskvällen ringde telefon. Jag fick dödsbeskedet per telefon av en stressad och otrevlig barnläkare som definitivt borde ha valt ett annat yrke. Som läkare måste man ha empati, något som denna läkare helt saknade.

Jag kunde inte rasa ner i det svarta hålet, jag var tvungen att stå på benen. Jag hade en fyraårig dotter, Annette, som behövde sin mamma, en mamma som fungerade.

Efter några veckor ringde avdelning 9 och frågade om vi tänkte komma på begravningen. Begravning, den hade jag helt förträngt och ingen i min omgivning hade tagit upp det. Ingen! Självklart sa jag, självklart kommer vi på begravningen. Nåja sa personen från 9:an, ni verkar inte speciellt intresserade.

Vi klädde oss i svarta kläder, tog med vackra blommor och var med på begravningen i det lilla kapellet som tillhör sjukhuset. Det var så fruktansvärt hemskt så jag orkar nästan inte skriva. Två små barn begravdes samtidigt, vår Maria och ett annat barn. Prästen pratade inte med oss. Bara med det andra föräldraparet. Vi stod och väntade men prästen struntade i oss, när han hade pratat färdigt med de andra två gick han. Jag minns inte fel, det verkar ju helt vansinnigt, men jag minns rätt. Och mina kära vänner, det är därför Maria inte har någon egen grav. Vi hade inte ordnat någon. Det blev en anonym grav på Skogskyrkogården!

IMG_8411

Jag förträngde min dotter, jag ordnade inte så att hon fick en grav, jag stoppade undan henne långt, långt inom mig. Allt för att överleva, för att livet måste gå vidare. Och jag känner en sådan skuld och det handlar mest om detta med begravningen och gravplatsen. och om att jag inte lyckades hindra överläkaren att spräcka hinnorna. Maria tvingades ut för tidigt och hennes mamma kunde inte skydda henne. Så känner jag. Det enda stöd jag hade var min mamma. Men inte ens hon hade reflekterat över att vi måste ordna med begravningen. Jag var 22 år, mitt ex var 23. Vi var så unga, varför tog ingen tag i oss. Hjälpte oss. Vi skrek ju efter hjälp.

Men nu har jag plockat fram henne, min lilla flicka som jag inte ens har ett kort på. Hon finns nu, jag har tre döttrar, två är i livet. Och nu har jag skrivit ner min berättelse. Jag skrev först om henne i boken om mitt liv. Som mina döttrar och mina barnbarn fick i julklapp julen 2014. Nu har jag även skrivit om henne i min blogg. Det var oerhört jobbigt men nu har jag gjort det. Älskade lilla Maria!

 

Maria

11 Jul

IMG_8439

Idag är det 45 år sedan min lilla dotter Maria dog. Hon dog den 11 juli 1971 på avdelning 9, Karolinska barnsjukhuset i Solna. Hon blev bara sex dagar.

Under många år förträngde jag både min sorg och min lilla dotter. För tre år sedan, när min älskade Ingvar dog kom sorgen efter Maria upp till ytan. Liksom sorgen efter min älskade pappa.

IMG_0008

Jag tampas med tre svåra sorger, Ingvar, Maria och pappa. Sorgen efter min älskade Ingvar är naturligtvis svårast, den är avgrundsdjup. När det gäller pappa så tycker jag nog att jag kan hantera sorgen nu. I alla fall något så när, sorgen efter Ingvar kan jag inte hantera. det behövs nästan ingenting för att jag ska rasa ner i det svarta hålet.

IMG_0018

Sorgen efter Maria är av en annan art, den består nog till största delen av skuldkänslor. Jag förträngde henne, pratade aldrig om henne. Inte förrän jag träffade Ingvar. Då började jag kunna prata om henne, om att begravningen blev en sådan katastrof, att hon faktiskt inte har någon egen grav. Hon ligger på Skogskyrkogården i en grav med flera odöpta små, små barn. Ingvar hjälpte mig att släppa fram mina minnen, han tog reda på exakt var graven ligger och tog mig dit. Jag sjönk ner på en sten och grät hejdlöst. Åratal av uppdämd sorg rann ur mig och med Ingvars armar runt mig kunde jag äntligen släppa fram den. Vi bestämde oss för att jag skulle flytta Maria, i tanken, till pappas grav. Så att hon kunde vila i trygghet bredvid sin morfar. jag planterade en röd ros, med små vackra rosor, till Maria bredvid pappas röda ros.

IMG_0003

Jag har tre döttrar, två är i livet. Jag har fått mycket hjälp av min älskade vän Lola, henne kan jag prata helt öppet med. Jag har gått med i Spädbarnsfonden, kommer att få en kontaktperson där. Jag har nu flyttat både Maria och pappa, i tanken, till Ingvars grav. Och i min älskade trädgård, på fågelbadet, finns en liten sparv, sparven symboliserar Maria.

Snart är det Midsommar!

18 Jun

IMG_0018

Snart kommer den svåraste tiden på året, midsommar. Den här midsommaren blir det tre år sedan min älskade Ingvar dog och lämnade mig med en bottenlös sorg och saknad. På midsommaraftons kväll ringde jag för att kolla hur Ingvar mådde, jag visste att han var riktigt dålig. Hade varit hos honom på eftermiddagen, med lite god midsommarmat. Han orkade inte äta! Inger, sa min älskade, det här blir en skitmidsommar. Ja, det blev det verkligen! När jag ringde, för att kolla hur han mådde, innan jag skulle gå upp till festplatsen, sa Erika, favoritsjuksköterskan, kom in Inger, jag tror inte att Ingvar har långt kvar. Så jag tog en taxi och ringde Marie-Louise, som kom in till SÖS, för att stötta mig.

IMG_6547

Så skönt att Marie-Louise kom! Hon ringde Annette och de kom överens om att jag skulle få in en säng, så att vi skulle få en dubbelsäng. Mamma och pappa har levt tillsammans i 32 år, de sista dagarna/nätterna måste de få fortsätta att ligga nära varandra. Mina älskade döttrar, vilket stöd ni var och vilket stöd ni är.

jag stannade hos min älskade man, mannen i mitt liv, till slutet. Klockan åtta på kvällen, söndagen efter midsommardagen dog min älskade man. Jag höll honom i min famn, viskade i hans öra hur mycket jag älskade honom, att han fick släppa taget. Jag är så glad över att jag var där och höll honom i min famn. Känns så bra att han fick dö lugn och trygg hos mig.

IMG_1297

Men, mitt i min sorg och saknad kan jag nu känna livsglädje igen. Ja ofta känner jag mig riktigt lycklig. Det djupa, svarta sorgehålet lurar alltid på mig och det händer ganska ofta att jag rasar ner, behövs inte så mycket för att jag ska hamna där. Men det händer inte lika ofta som förut och jag kravlar mig lättare upp nu. Jag tror att min midsommar i år blir bra. Familjen Heidling kommer till lunch på midsommarafton och på kvällen blir det fest hos Marianne. Midsommardagen åker jag ner till Karlsby och är med på 75:årsfirandet av Irene.

Älskar dig för alltid Ingvar!

IMG_0001

Midsommarafton 1982 i Stavred.

Äntligen är kolonisäsongen igång.

11 Maj

IMG_8228

Mitt vackra persikoträd, massor av vackra blommor, kanske får jag persikor i slutet av sommaren.

Nu har jag bott i min älskade stuga i tre veckor. Tredje gången som jag flyttar ut själv, utan min älskade Ingvar. Förut var det Ingvar, jag och Sotis som flyttade ut. Nu är det jag och Gudrun. Saknaden är lika svår, sorgen avgrundsdjup, men nu börjar jag hitta nya rutiner. Rutiner som underlättar, gör det lättare att klara av allt själv. Jag är dessutom inte rädd för att be om hjälp. Det finns många runt mig som gärna hjälper till. Kolonister som Ingvar och jag lärde känna och som blev våra vänner. Kolonister som nu är mina vänner. Jag vet att jag när jag vill kan titta in hos dem, gråta en skvätt, prata bort en stund, be om hjälp. Det känns tryggt och det är väl det som gör att det är så mycket lättare att leva här. Trots att, eller kanske för att, Ingvar finns i varje vrå.

IMG_8275

Gudrun, min älskade katt, mitt i rabatten. Nu börjar det bli ordning i trädgården och stugan är äntligen städad. Mycket kvar att fixa men jag kommer att få en vacker trädgård i år också. Avslutar med lite nytagna kort på trädgården.

IMG_8235      IMG_8256      IMG_8276    IMG_8281      IMG_8288

IMG_8273

Vackra blommor hos min älskade Ingvar, ska alltid finnas.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 509 andra följare