Smärtsamma minnen

9 Jan

Insidan i DN har haft två artiklar om barn som dött innan-, under- och strax efter förlossningen. Jag har tre döttrar, två är i livet. Mellandottern, Maria, dog när hon var sex dagar gammal. Orsaken var att hennes lungor inte var färdiga. Beskedet att Maria var död kom på telefon, klockan tio en söndagskväll. Ett minne som inristat i min kropp och min själ. Marias begravning var i kapellet på Karolinska i Solna. men var hon begravdes fick vi inte veta, jag och hennes pappa. Vi var där, hade blommor med oss, men efter begravningen tittade inte prästen mot oss, han bara gick sin väg. Något samtal med honom fick vi inte. Vi var 23 och 24 år gamla. Chocken var så stor, sorgen likaså och vi fick aldrig veta var hon skulle begravas. Något som jag nu vet, efter artiklarna, var ett lagbrott.

Inte visste jag att Du är hos änglarnas barn som slumrar i namnlösa gravar utan blommor och pynt.

Men änglarna vet och sjunger en vaggsång för dig om en vacker värld där sorgen inte finns”

Dikten är skriven av Rehné, mamman som äntligen, tillsammans med sin man och son, hittade dotterns namnlösa grav efter nästan 60 år. På Skogskyrkogården. Arnold och Rehné vill att det ska uppföras ett minnesmärke av något slag vid de namnlösa gravarna, där ofta flera barn är begravda i samma grav. Jag stödjer den önskan.

Min Maria föddes den 7 juli 1971. Trots att många år hade gått gjorde man på samma sätt, begravde de namnlösa små barnen i gravar på Skogskyrkogården. Utan att föräldrarna fick veta var.

Men ni kunde väl ha frågat? Ja, det är en fråga som har förföljt mig under alla år. Varför var det ingen som funderade över begravningen av Maria. Och att det är viktigt med en grav. Mina skuldkänslor har varit enorma. Vi hann aldrig döpa Maria. Jag förträngde henne, stoppade in minnet av henne djupt in i själen.

Mina skuldkänslor mildrades, ja, de försvann nästan, när jag och Ingvar hittade platsen på Skogskyrkogården där hon låg begravd, i en grav med ganska många små barn. Ingvar och jag åkte dit, jag satte mig på en sten och med Ingvars trygga armar runt mig kunde jag äntligen gråta ut min sorg och min skuld. När jag hade torkat tårarna bestämde vi att Maria skulle flyttas till sin morfar på Sollentuna kyrkogård. Under många år åkte vi dit och satte blommor, både till pappa och till Maria. Jag planterade en ros med små rosa rosor. Jag tog även kontakt med sjukhusprästen på Karolinska. Den som var på Marias begravning var död men jag pratade med den som kom efter. Ett bra samtal som även det lyfte bort skuld från mina axlar.

Nu har jag flyttat Maria till Ingvars grav. Där vilar hon trygg bredvid mannen i mitt liv.

Andra artikeln var i dagens DN, i den kommer flera läsarröster till tals. Som alla beskriver ungefär samma förlopp, tystnad, glöm och gå vidare, en namnlös grav på Skogskyrkogården. Så här skriver Lille-Mor P:

1972 födde jag med kejsarsnitt mitt första barn – en son som dock dog innan jag fick träffa honom. Min man tvingade sig in i rummet med det döda barnet – annars hade han inte heller fått se det.

Även resten av proceduren på BB var som i din artikel. jag blev sjukskriven i tio dagar men ingen i personalen berättade vad som skulle hända med barnet.”

Jag hoppas innerligt att rutinerna är helt annorlunda nu. Men att det så sent som 1971 och 1972 var så illa som för mig och Lille-Mor är förskräckligt. Personalen på förlossningen och BB är naturligtvis inte känslokalla, men de agerar så. Jag har inga kort på Maria så hon får en vacker blomma från sin mamma. Och kortet på fågelbadet med den lilla sparven som är Maria. Står under äppelträdet i koloniträdgården.

      

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: